Ja vissa saker känns som om att de faktiskt kanske kommer ordna sig. Jag gråter inte lika mycket längre. Jag känner inte en storstorSTOR klump i magen jämt. Jag vaknar inte på nätterna av ångest över allt som ska göras och över allt som inte är gjort än. Visst, det är fortfarande kämpigt. Och visst, jag är fortfarande superstressad. Men någonstans långt långt bort börjar jag se ett ljus i tunneln.
Nu i november kliver jag in i min helvetesmånad. Så jag kan inte ropa hej ännu. Men jag håller mina fyrtioelva möjliga tummar och hoppas på att jag överlever. Jag vill inte krascha. Vilket inte ligger så långt bort just nu. En total kraschlandning huvudstupa ner i betonggolvet. Men till dess ska jag köra på, jobba på skolarbete, jobba med hästarna och försöka hålla mig ovanför vattenytan.
Har idag dissat andra festen för helgen för att istället skriva på skolarbete. Och såhär kommer mitt liv vara nu. Fram till jul. Om ni vill träffa mig så får ni följa med till stallet. Så ska jag klara av det här också, klara av den här skiten. Om jag överlever ska jag umgås mer än någonsin med personer jag tycker om sen.
Jag lovar.
