Words in a dirty papercup.

Jag har ont i huvudet, i magen, i själen och i hjärtat. Jag är så otroligt ledsen. Det känns som att jag snart går sönder inuti, att jag sprängs inifrån och ut av sorg. Jag vill bara lägga mig ner och gråta tills det bara är skalet kvar utav mig. Jag vill försvinna bort från världen, från måsten, från krav, från människor. Människor är onda. Alla människor är onda och hemska och elaka. Och jag är min egen värsta fiende. Jag hatar mig själv inifrån och ut. Jag blir helt galen av det. Istället slår jag mig gul och blå på insidan istället. Det är som ett mantra inuti huvudet när det är som värst - runt och runt, om och om igen. Det är precis som det var när jag var 15 och hela världen hatade mig - fast då var det helt sant. Nu är det bara hjärnspöken. Och jag hatar att jag inte kan släppa det. Jag hatar känslan. Jag hatar att hata mig själv. Jag vill inte. Det blir en ond cirkel av ångest och hat. Jag klarar inte av att inte klara av någonting. Jag hatar att hata. Hela jag är ett moment 22.

Men i januari förra året träffade jag någon som får mig att klara av allt tillslut. Som tar mig upp ur de här groparna, som stöttar och tröstar och resonerar och skäller och förstår och älskar. Mig. Det är helt otroligt. Det är det mest makalöst underbara som någonsin har hänt mig. Han är anledningen till att jag kämpar. Han är anledningen till att jag vill något mer, att jag försöker inse att jag är värdefull, jag är unik, jag är underbar och jag är värd att bli älskad. Han får kämpa - hårt. Och jag är tacksam för det, mer tacksam än han anar.

Taste the tears on my chin & swallow.
They came there with a grin of sorrow
And a tangled mind that considers this & that,
That digs to find but hasn´t managed quite yet.

But I am fine, like a charm,
Resting here on your arm & you are taking my thoughts away.

Kiss the demons goodbye & take me
In your arms, hold me tight.
Shake me to this gentle beat,
Keep me safe with your hands
And feel the heat, it makes me want to dance.

I am fine, like a charm,
Resting here on your arm & you are taking my breath away.

I am fine like a charm,
Resting here on your arm & you are making me want to stay.

Don't stop me now.

Don't stop me now.
Nu har jag kommit såhär långt. Jag försöker varje dag se det underbara i allt, i mig, i livet. Och det finns mycket. Jag måste bara bortse från allt det där andra. Och det är svårt. Jag har tuffa hjärnspöken att fightas med. De har fått regera så länge. De ger inte upp i första taget. Men det gör inte jag heller.

Jag är någon helt annan idag. Idag känner jag att jag skulle orka med hästarna igen. Men jag vet att det inte är riktigt så. Inte än. Det är bara en topp av energi. Än så länge är det bergochdalbana. Men snart så blir det bättre. Allt blir bättre med John här.

Hästarna får bli kvar i Nyköping ett tag nu. Just nu känner jag att jag skulle vilja ha tillbaka Kingen. Två hästar blev för mycket. Men jag vet inte hur det ska lösa sig riktigt. Jag har ju förälskat mig i Jersey. Jag kan inte sälja honom.

Det svåra är att jag inte ser hur framtiden ska bli riktigt. Allt är ett enda virrvarr just nu. Jag vill bara vara färdig med den där jävla utbildningen. NU. Jag är trött på det. Jag saknar verklighetsanknytningen och det känns oerhört jobbigt.

Men nu är sovrummet färdigt! Bilder kommer inom kort. Så nu ska jag ta min lilla energisamling och påbörja projektet att få fint här hemma i allt kaos.