Det finns inget jag kan göra. Jag känner att för varje dag så rinner tålamodet, kämparglöden och livlusten ur mig. Bit för bit. Och jag är stressad - så stressad att det mer liknar ett tillstånd av konstant panik. Kroppen tar stryk, min mage har inte fungerat sen november och jag har allt oftare väldigt ont i huvudet. Vad gör man som timvikarie och student med studieuppehåll? Vad i helvete gör man!?!
Jo man biter ihop. Men jag har bitit så hårt, så länge... Käkarna har kramp och tungan blöder. Det går inte mer. Det går verkligen inte mer. Inga glada hejarop eller stöttningar hjälper. För det finns inget ljus i slutet av min tunnel längre. Jag börjar i alla fall starkt att tvivla på att jag kommer vara annat än skalet av en människa när jag väl når dit.
Hade jag haft ett arbete hade jag bett om sjukskrivning och psykologhjälp. Men nu står jag här, nästan helt ensam och utelämnad. John är underbar - men han är inte odödlig. Han kommer kanske ge upp. Han kanske också börjar tvivla på något ljus i tunnelns slut snart.
Tro mig, jag försöker. Jag hoppas varje dag på att det ska kännas bättre. Jag tänker på annat. Jag gör saker. Men så fort det blir tyst så är ångesten där. Jag har ingen ork kvar att rycka upp mig. Ingen ork alls.
