Jo men visst går det åt rätt håll? Jag tror det. Jag måste tro det. Annars orkar jag inte.
Men trots framsteg blir det ju bakslag. Fysiska bakslag är just nu största problemet. Jag var hos ögonkliniken i måndags. Ögonen är okej, lite blinda fläckar som beror på ärr efter laser. Men syster Eva sa att jag skulle vara glad för det. "Jag minns hur dina ögon såg ut när du kom in första gången. Det var hemskt! Ingen här på avdelningen trodde du skulle klara dig. Det är otroligt att du KAN läsa!". Då först insåg jag på riktigt hur nära det var. De försökte inte skrämma mig, de trodde verkligen att jag skulle bli blind.
Men det är jag ju inte! Så vad är bakslaget? Jo, mitt blodtryck. Sist hos diabetessköterskan hade jag förhöjt blodtryck. Jag berättade det för Kristina på ögonkliniken och hon ville ta blodtrycket och blev bekymrad. Det låg fortfarande högt och hon tyckte jag skulle ringa vårdcentralen och ta itu med det. Det är illa med högt blodtryck i min ålder och med min diabetes... Propp i ögon, propp i hjärnan, hjärtattack... Hua! Men jag har ännu inte orkat ta tag i det. Vad kan dom göra? Dom kan ju inte sjukskriva mig för jag måste ju få in pengar. Så det är bara att kämpa på I guess och hoppas att jag inte dör på kuppen :S
Men fy fasiken vad jag älskar mina sköterskor på ögonkliniken! Min lasergubbe är läskig och barsk, men sköterskorna är toppen =) Kristina har full koll och är alltid toppengullig. Eva, hon som fotar mina ögon är också jätterar. Man blir varm i hela kroppen av dom, trots att man sitter och är nervös inför vad dom ska säga om mina jävla ögon. I måndags satt jag bland pensionärerna som vanligt. När Kristina kommer ut och ropar in en annan patient får hon synd på mig och utbrister: "nej men hej Emma! Hur mår du? Har du tid och vänta? Snart din tur, jag ska skynda mig!". Sen kommer Eva: "Och här sitter lilla Emma och väntar! Då ses vi i fotorummet sen!". Så jäkla goa kvinnor att jag blir tårögd.
Men nu är det påsk! Och jag ska få vara ledig och jobba på att få ner mitt blodtryck. Bara njuta av god mat (förutom påskbord blir det bland annat vildsvins-tacos!), familjemys med mamma, pappa, morfar, syrran, Magda, Kitty och min älskade John, hästmys med Kingen och Jersey (det ska tävlas med Kingen och Jersey ska få lufta sin vagn lite extra), roligt Skånebesök med mer provridning och veterinärbesiktning av mammas häst... Bara göra roliga saker och försöka stressa ner.
Det värsta med stressen nu är att jag blir stressad av att bli stressad. När jag blir stressad blir jag orolig ända in i själen för att jag ska bli sämre, få allvarliga hälsoproblem, att mina ögon ska ge upp igen och bli blinda, att hjärtat ska börja spöka... Jag vill bara vara frisk. Frisk och kry och lugn och sansad och RIK. Rikare. Det vill säga - inte utfattig. För ekonomin är den största stressboven just nu. Hua...
Men något bättre blir allt, dag för dag. Och min älskade underbara vackraste John finns med mig hela vägen. Jag älskar honom så mycket att det gör ont i mig. Världens bästa smärta!
