Ja bäst att man aktar sig för "skottbilen"! (Jag trodde i min vildaste fantasi att det hette plogbilen...?)
Jag överlevde gårdagen i alla fall. Det var myspysigt hos Tess och sen hade vi myspys i kön till Tellus. I en timme kanske, innan vi gav upp. Taxichauffören som skjutsade oss hade ingen penna så han tiggde till sig min röda bläckpenna. "Jag lämnar tillbaka den på adressen jag hämtade er, om jag kommer ihåg det..."
Vi fick släpa oss till Birgers istället. Det började bra, med spanjorer och en hel drös gamla klasskompisar. Två vinare och fyra glas kommer man rätt långt på =) Sofia är så himla rolig! Och min fina lilla Semla är lika underbar som alltid! Men hennes vita är aldrig vittare än mitt vittaste - så är det bara. Så kommer det alltid att vara, sedan mallandat-kvällen, när vi jagade en pojke med ett vasstrå och letade våldtäktsmän på parkbänkar =) Ååååh så mycket fina minnen!
Sen var det någon som knackkade mig på axeln och log världens bredaste leende. Och gav mig världens längsta kram. Och såg verkligen uppriktigt glad ut att se mig. Och det finns en viss risk att han läser detta. Må så vara. Han vet hur det var. Jag tror aldrig jag fallit så hårt för någon annan (hittills) i mitt liv. Be mig inte förklara varför. Och jag visste från början hur det låg till, att han inte kände likadant för mig. Men han gjorde något med mig så att jag trots det inte kunde låta bli. Och han lät mig följa med ibland. Vi talade till och med om situationen ibland. Jag tänkte ofta att jag var tvungen att ta mig ur hela grejen. Men så blev klockan tre på natten och han ringde - bad mig komma dit. och jag åkte dit - varje gång. Jag åkte dit mitt i natten och var vaken hela natten med honom för att sedan åka direkt till jobbet och jobba nio timmar. Jag visste hela tiden hur det skulle sluta, han lurade mig faktiskt aldrig. Men han var som en drog, man vet hur jävla pissigt allt blir men man kan ändå inte sluta... Efter den sommaren flyttade han tillbaka till Värmland och försvann. Jag var hans sommarkatt som han lämnade för att svälta eller frysa ihjäl när hösten kom. Blä så dramatiskt men så kändes det. Jag var inte vuxen, jag var ung och jag var skör som fan. (Jag är fortfarande inte vuxen, kommer aldrig att bli, men jag vill gärna tro att jag är mindre skör och mindre naiv idag).
Jag har släppt det, jag har kommit över det och gått vidare. Men det var som ett slag i ansiktet, en kalldusch, när han dök upp igen. Och jag inte bara såg honom, utan han pratade med mig. Frågade hur det var... Visste att jag pluggade.... Han väckte massa minnen från den tiden. Det är bara 2,5 år sedan men jag är verkligen inte samma människa längre. Jag är inte lika osäker, lika deprimerad, lika självföraktande och lika ensam som jag var då. Men att se honom fick alla de dåliga känslorna att komma tillbaka för en stund...
Rawr! Nu glömmer vi det. Idag var jag med systra mi på mellandagsrea i norrköping. Jag bytte en tröja och så köpte jag två till. Wooohoooo! Måste fortfarande frambringa mirakel till nyårsafton. Vart är den goda fen när man behöver henne? Jag kan skaffa fram en pumpa, men mer än så fixar fan inte ens jag. Alla kan inte vara "problem solver" som min knäppa syster ;)
Jag måste nog tyvärr en sväng till ögonläkaren på måndag. Min misstänkte blödning blir inte bättre. Det jävliga är att det är mitt "bra" öga (läs bättre) som krånglar. Starren har spridit sig också, men den kan man ju i alla fall operera. Hejja hejja...
På måndag ska det socialiseras mera. Först Lisa, sen Tessis, Semlis och hennes respektive - den beryktade Piff aka Markus. Sen eventuellt en träff med gamla synder. Vad man nu ska göra åt den situationen egentligen? vad fan håller jag på med - egentligen?
OCH VEM FAN ÄR DET EGENTLIGEN, SOM DÖDAR ALLA RIKTIGA VALAR I HAVEN UTANFÖR ISLAND!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar