Idag är jag bara helt nostalgisk över vad jag kommit på och vad jag känt. Vad jag lärt mig och vad jag upptäckt med mig själv. Ibland ser man saker tydligt. Jag ser vad jag ser och jag hoppas det är samma sak på andra sidan.
Livet blir aldrig detsamma utan honom nu. Nu har han fastnat hos mig, i allt jag gör. Hindsight bias eller inte, jag tror ändå att jag visste den där kvällen... Eller? Jag gjorde fel, egentligen. Jag bröt mot regler och moral. Och det blev helt jävla fantastiskt bra.
Ibland blir jag rädd. Rädd för allt som hänt mig, för allt jag känt och för allt jag gått igenom. Kanske är jag stark, antagligen inte. Man bara gör det man kan. Jag är feg, jag är lättskrämd, jag är lite lat ibland. Men när någon säger att jag ska bli blind, då sätter jag mig inte ner och väntar.
Ändå är jag bitter. Bitter över att leva i min trasiga kropp, med diabetes, dåliga blodkärl, gråstarr, irit, ögon som nästan blev blinda. Ibland blir jag så bitter och frustrerad att jag vill skrika. Men å andra sidan är livet så jävla underbart. Och jag är glad för allt som hänt mig, gott som ont.
John är det bästa som någonsin hänt mig vågar jag påstå. Han kan lätt bli det värsta som någonsin hänt mig, och det skrämmer mig. Jag är feg, lättskrämd och lite lat. Men jag sätter mig inte ner och väntar. Jag lever och jag andas. Jag njuter. Jag skrattar och jag gråter, jag surar och jag är lycklig. Allt i en enda salig röra. Så ser mitt liv ut just nu och jag skulle inte byta det mot någonting.
Jag skulle inte byta det mot någonting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar