Oinspirerad.

Försöker verkligen få inspiration till min rapport. Men känner ingen alls! Den är som bortblåst. Jag är trött. Som vanligt! Och jag har en ohygglig mensvärk. Har jobbat sen 07 imorse och ska egentligen jobba non-stop till 18 imorn. 35 timmar... Men jag tror att jag åker hem och sover i natt då jag inte börjar förrän 10.30 . Just nu vill jag bara vara nära John.

Hade hoppats på att kunna träna lite de här veckorna. Men gissa vad? Jag är för TRÖTT. För ovanlighetens skull... När jag väl är ledig så vill jag bara vila och vara med John. Må låta enformigt. Men det är allt jag vill och allt jag behöver.

Pappersmuggar och dödsreliker.

Jag är trött. Och idag kunde jag äntligen ge ett sanningsenligt svar när John frågade mig varför jag var ledsen. Jag satte mig bredvid honom och ställde ner min tallrik med mat. Sen bröt jag ihop i en liten hög och han frågade varför. Varför i allsindar blir jag så ledsen att jag måste gråta? Vad i helvete Emma, vad fan händer?

Det svaret är: jag vet inte. Jag vet inte varför och det äter upp mig inifrån och ut.

Idag var en såndär ångestdag. Ångest i stor utsträckning. Idag nöp jag sönder min vänstra hand med min högra tumnagel och bet mig i läppen tills den svullnade upp. Och jag kan inte ge någon förklaring på varför det gör så ont inuti att jag vill skada mig utanpå.

Jag är så trött. Jag är så trött att ögonen snurrar runt. Men jag kan inte vila. Jag har inte råd. Jag har inte tid. Och jag har inget att sjukskriva mig ifrån. Jag orkar framförallt inte ta upp kampen att bevisa att jag mår tillräckligt dåligt för att få vara sjukskriven och VILA.

Och varje morgon vaknar jag med tron om att idag är dagen när allt blir bättre. Att jag ska orka den här dagen. Och jag går till jobbet, är hoppfull och jobbar 11, 24, 36 timmar. Allt känns bra. Jag kommer hem och är uppe i varv. Jag städar köket och visslar. Och sen bryter jag ihop och skriker och gråter tills jag somnar.

Häromdagen tog jag alla mina tillhörigheter och satte mig i bilen och sms:ade John att jag inte orkade mer och att vi skulle göra upp om möbler och annat en annan dag. Jag kastade till och med in nyckeln genom brevinkastet. Sen åkte jag 400m och bad till vem som helst att John skulle be mig komma tillbaka. Vilket han såklart gjorde. Han är min klippa i tillvaron. Att ta mina saker och sticka, det var mer ett straff mot mig, ännu ett sätt att plåga mig själv. Det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Varför i hela helvete skulle jag dra från det enda som håller mig vid liv? Men John känner mig. När jag ett antal timmar och ett antal liter tårar senare sa förlåt för 300:ade gången sa han att han blivit otroligt förvånad om jag inte hade kommit tillbaka. Han känner mig.

Nu är han iväg på Emils födelsedagsfirande. Jag sitter ensam och har fortfarande en gnutta ångest kvar i kroppen. Jag dövar den med godis, snabbkaffe och Harry Potter och dödsrelikerna. Väntar på att han kommer hem. Längtar efter september. Längtar efter att den här jäkla sommaren tar slut. Sen ska jag hoppas att hösten, vintern och våren aldrig tar slut. För jag orkar inte en sommar till.

Jag orkar inte vara så trött att jag inte ens kan rycka upp mig själv. Jag orkar inte vara så trött att jag bryter ihop för ingenting. Alla sammanbrott gör mig trött och leder till fler sammanbrott. Denna oförklarliga ångest tar musten ur mig och gör mig trött och slutpumpad. All trötthet gör mig ännu tröttare och hela jag är ett enda stort moment 22. Jag hoppas bara på att jag slungas ut ur den här jäkla spiralen snart.

Det regnar.

Och det är orättvisst. Vissa saker i livet är orättvisst. Hur vissa människor tror att deras beteende kan rättfärdigas. Att människor tror att de kan såra utan att straffas. Jag hoppas på karma. Hoppas på att karma fungerar för en gång skull. Men det gör inte det, det funkar inte. Karma är trasigt och karma saknar regler. Karma finns inte. Karma är en myt. Människor är onda och utomhus vräker regnet ner. Elaka handlingar leder aldrig till straff.

Tänk att varje sekund är någon lycklig och samtidigt är någon otroligt olycklig.

...så ingen trampar på mig...

Men det är samma resa. Om och om och om igen. Igen och igen och igen. Suck och pust och stön, jag lägger mig ner och dör.

Men det gör jag ju inte. Det vet vi ju. Men just nu är jag så trött. Jag har liksom trillat dit ordentligt den här gången. Jag sover och sover men är ändå lika trött. Jag har ont i kroppen, ont i ögonen, ont i magen. Jag är trött, skakig och får hjärtklappning när jag står upp. Men hey - det är väl inget konstigt med det?

Jag är bara så G A L E T trött på att vara trött.

Just nu vill jag bara överleva hösten och den där jävla c-uppsatsen. Har jag sagt hur värdelöst det svenska högskole/universitetssystemet är? Jag lär mig INGENTING av värde nu när jag ska läsa den där jäkla skituppsatsen. Men pepp pepp...? Nej knappast. BLÄ. Men jag måste ju få en examen. Jag vet ju att jag klarar av det jag vill utföra. Jag är en mycket kompetent och kapabel människa med sociala förmågor, pedagogiska färdigheter, tålamod och civilkurage. Ge mig ett jobb och en möjlighet att utveckla dessa färdigheter ännu mer! Eller ge mig en jävla högjävel med ointressanta böcker som jag ska citera ifrån och plita ner ett trettiotal sidor... BLAJ BLAJ BLAJ. Nä - varför skulle jag tänka själv? Nej citera citera citera. En jäkla lögn är vad det är, högskolor och universitet. Tur att det är gratis i Sverige. Ha tänk er dom stackars satar som betalar för att lära sig... citera???!!!

BITTER till max. Låt mig va. jag vill sova och vara ledig och bli psykiskt stabil igen.

Ett steg i taget, en dag i sänder och så vidare...

Jo men visst går det åt rätt håll? Jag tror det. Jag måste tro det. Annars orkar jag inte.

Men trots framsteg blir det ju bakslag. Fysiska bakslag är just nu största problemet. Jag var hos ögonkliniken i måndags. Ögonen är okej, lite blinda fläckar som beror på ärr efter laser. Men syster Eva sa att jag skulle vara glad för det. "Jag minns hur dina ögon såg ut när du kom in första gången. Det var hemskt! Ingen här på avdelningen trodde du skulle klara dig. Det är otroligt att du KAN läsa!". Då först insåg jag på riktigt hur nära det var. De försökte inte skrämma mig, de trodde verkligen att jag skulle bli blind.

Men det är jag ju inte! Så vad är bakslaget? Jo, mitt blodtryck. Sist hos diabetessköterskan hade jag förhöjt blodtryck. Jag berättade det för Kristina på ögonkliniken och hon ville ta blodtrycket och blev bekymrad. Det låg fortfarande högt och hon tyckte jag skulle ringa vårdcentralen och ta itu med det. Det är illa med högt blodtryck i min ålder och med min diabetes... Propp i ögon, propp i hjärnan, hjärtattack... Hua! Men jag har ännu inte orkat ta tag i det. Vad kan dom göra? Dom kan ju inte sjukskriva mig för jag måste ju få in pengar. Så det är bara att kämpa på I guess och hoppas att jag inte dör på kuppen :S

Men fy fasiken vad jag älskar mina sköterskor på ögonkliniken! Min lasergubbe är läskig och barsk, men sköterskorna är toppen =) Kristina har full koll och är alltid toppengullig. Eva, hon som fotar mina ögon är också jätterar. Man blir varm i hela kroppen av dom, trots att man sitter och är nervös inför vad dom ska säga om mina jävla ögon. I måndags satt jag bland pensionärerna som vanligt. När Kristina kommer ut och ropar in en annan patient får hon synd på mig och utbrister: "nej men hej Emma! Hur mår du? Har du tid och vänta? Snart din tur, jag ska skynda mig!". Sen kommer Eva: "Och här sitter lilla Emma och väntar! Då ses vi i fotorummet sen!". Så jäkla goa kvinnor att jag blir tårögd.

Men nu är det påsk! Och jag ska få vara ledig och jobba på att få ner mitt blodtryck. Bara njuta av god mat (förutom påskbord blir det bland annat vildsvins-tacos!), familjemys med mamma, pappa, morfar, syrran, Magda, Kitty och min älskade John, hästmys med Kingen och Jersey (det ska tävlas med Kingen och Jersey ska få lufta sin vagn lite extra), roligt Skånebesök med mer provridning och veterinärbesiktning av mammas häst... Bara göra roliga saker och försöka stressa ner.

Det värsta med stressen nu är att jag blir stressad av att bli stressad. När jag blir stressad blir jag orolig ända in i själen för att jag ska bli sämre, få allvarliga hälsoproblem, att mina ögon ska ge upp igen och bli blinda, att hjärtat ska börja spöka... Jag vill bara vara frisk. Frisk och kry och lugn och sansad och RIK. Rikare. Det vill säga - inte utfattig. För ekonomin är den största stressboven just nu. Hua...

Men något bättre blir allt, dag för dag. Och min älskade underbara vackraste John finns med mig hela vägen. Jag älskar honom så mycket att det gör ont i mig. Världens bästa smärta!

Vad gör jag nu?

Det finns inget jag kan göra. Jag känner att för varje dag så rinner tålamodet, kämparglöden och livlusten ur mig. Bit för bit. Och jag är stressad - så stressad att det mer liknar ett tillstånd av konstant panik. Kroppen tar stryk, min mage har inte fungerat sen november och jag har allt oftare väldigt ont i huvudet. Vad gör man som timvikarie och student med studieuppehåll? Vad i helvete gör man!?!

Jo man biter ihop. Men jag har bitit så hårt, så länge... Käkarna har kramp och tungan blöder. Det går inte mer. Det går verkligen inte mer. Inga glada hejarop eller stöttningar hjälper. För det finns inget ljus i slutet av min tunnel längre. Jag börjar i alla fall starkt att tvivla på att jag kommer vara annat än skalet av en människa när jag väl når dit.

Hade jag haft ett arbete hade jag bett om sjukskrivning och psykologhjälp. Men nu står jag här, nästan helt ensam och utelämnad. John är underbar - men han är inte odödlig. Han kommer kanske ge upp. Han kanske också börjar tvivla på något ljus i tunnelns slut snart.

Tro mig, jag försöker. Jag hoppas varje dag på att det ska kännas bättre. Jag tänker på annat. Jag gör saker. Men så fort det blir tyst så är ångesten där. Jag har ingen ork kvar att rycka upp mig. Ingen ork alls.

Words in a dirty papercup.

Jag har ont i huvudet, i magen, i själen och i hjärtat. Jag är så otroligt ledsen. Det känns som att jag snart går sönder inuti, att jag sprängs inifrån och ut av sorg. Jag vill bara lägga mig ner och gråta tills det bara är skalet kvar utav mig. Jag vill försvinna bort från världen, från måsten, från krav, från människor. Människor är onda. Alla människor är onda och hemska och elaka. Och jag är min egen värsta fiende. Jag hatar mig själv inifrån och ut. Jag blir helt galen av det. Istället slår jag mig gul och blå på insidan istället. Det är som ett mantra inuti huvudet när det är som värst - runt och runt, om och om igen. Det är precis som det var när jag var 15 och hela världen hatade mig - fast då var det helt sant. Nu är det bara hjärnspöken. Och jag hatar att jag inte kan släppa det. Jag hatar känslan. Jag hatar att hata mig själv. Jag vill inte. Det blir en ond cirkel av ångest och hat. Jag klarar inte av att inte klara av någonting. Jag hatar att hata. Hela jag är ett moment 22.

Men i januari förra året träffade jag någon som får mig att klara av allt tillslut. Som tar mig upp ur de här groparna, som stöttar och tröstar och resonerar och skäller och förstår och älskar. Mig. Det är helt otroligt. Det är det mest makalöst underbara som någonsin har hänt mig. Han är anledningen till att jag kämpar. Han är anledningen till att jag vill något mer, att jag försöker inse att jag är värdefull, jag är unik, jag är underbar och jag är värd att bli älskad. Han får kämpa - hårt. Och jag är tacksam för det, mer tacksam än han anar.

Taste the tears on my chin & swallow.
They came there with a grin of sorrow
And a tangled mind that considers this & that,
That digs to find but hasn´t managed quite yet.

But I am fine, like a charm,
Resting here on your arm & you are taking my thoughts away.

Kiss the demons goodbye & take me
In your arms, hold me tight.
Shake me to this gentle beat,
Keep me safe with your hands
And feel the heat, it makes me want to dance.

I am fine, like a charm,
Resting here on your arm & you are taking my breath away.

I am fine like a charm,
Resting here on your arm & you are making me want to stay.

Don't stop me now.

Don't stop me now.
Nu har jag kommit såhär långt. Jag försöker varje dag se det underbara i allt, i mig, i livet. Och det finns mycket. Jag måste bara bortse från allt det där andra. Och det är svårt. Jag har tuffa hjärnspöken att fightas med. De har fått regera så länge. De ger inte upp i första taget. Men det gör inte jag heller.

Jag är någon helt annan idag. Idag känner jag att jag skulle orka med hästarna igen. Men jag vet att det inte är riktigt så. Inte än. Det är bara en topp av energi. Än så länge är det bergochdalbana. Men snart så blir det bättre. Allt blir bättre med John här.

Hästarna får bli kvar i Nyköping ett tag nu. Just nu känner jag att jag skulle vilja ha tillbaka Kingen. Två hästar blev för mycket. Men jag vet inte hur det ska lösa sig riktigt. Jag har ju förälskat mig i Jersey. Jag kan inte sälja honom.

Det svåra är att jag inte ser hur framtiden ska bli riktigt. Allt är ett enda virrvarr just nu. Jag vill bara vara färdig med den där jävla utbildningen. NU. Jag är trött på det. Jag saknar verklighetsanknytningen och det känns oerhört jobbigt.

Men nu är sovrummet färdigt! Bilder kommer inom kort. Så nu ska jag ta min lilla energisamling och påbörja projektet att få fint här hemma i allt kaos.