Jag är trött. Och idag kunde jag äntligen ge ett sanningsenligt svar när John frågade mig varför jag var ledsen. Jag satte mig bredvid honom och ställde ner min tallrik med mat. Sen bröt jag ihop i en liten hög och han frågade varför. Varför i allsindar blir jag så ledsen att jag måste gråta? Vad i helvete Emma, vad fan händer?
Det svaret är: jag vet inte. Jag vet inte varför och det äter upp mig inifrån och ut.
Idag var en såndär ångestdag. Ångest i stor utsträckning. Idag nöp jag sönder min vänstra hand med min högra tumnagel och bet mig i läppen tills den svullnade upp. Och jag kan inte ge någon förklaring på varför det gör så ont inuti att jag vill skada mig utanpå.
Jag är så trött. Jag är så trött att ögonen snurrar runt. Men jag kan inte vila. Jag har inte råd. Jag har inte tid. Och jag har inget att sjukskriva mig ifrån. Jag orkar framförallt inte ta upp kampen att bevisa att jag mår tillräckligt dåligt för att få vara sjukskriven och VILA.
Och varje morgon vaknar jag med tron om att idag är dagen när allt blir bättre. Att jag ska orka den här dagen. Och jag går till jobbet, är hoppfull och jobbar 11, 24, 36 timmar. Allt känns bra. Jag kommer hem och är uppe i varv. Jag städar köket och visslar. Och sen bryter jag ihop och skriker och gråter tills jag somnar.
Häromdagen tog jag alla mina tillhörigheter och satte mig i bilen och sms:ade John att jag inte orkade mer och att vi skulle göra upp om möbler och annat en annan dag. Jag kastade till och med in nyckeln genom brevinkastet. Sen åkte jag 400m och bad till vem som helst att John skulle be mig komma tillbaka. Vilket han såklart gjorde. Han är min klippa i tillvaron. Att ta mina saker och sticka, det var mer ett straff mot mig, ännu ett sätt att plåga mig själv. Det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Varför i hela helvete skulle jag dra från det enda som håller mig vid liv? Men John känner mig. När jag ett antal timmar och ett antal liter tårar senare sa förlåt för 300:ade gången sa han att han blivit otroligt förvånad om jag inte hade kommit tillbaka. Han känner mig.
Nu är han iväg på Emils födelsedagsfirande. Jag sitter ensam och har fortfarande en gnutta ångest kvar i kroppen. Jag dövar den med godis, snabbkaffe och Harry Potter och dödsrelikerna. Väntar på att han kommer hem. Längtar efter september. Längtar efter att den här jäkla sommaren tar slut. Sen ska jag hoppas att hösten, vintern och våren aldrig tar slut. För jag orkar inte en sommar till.
Jag orkar inte vara så trött att jag inte ens kan rycka upp mig själv. Jag orkar inte vara så trött att jag bryter ihop för ingenting. Alla sammanbrott gör mig trött och leder till fler sammanbrott. Denna oförklarliga ångest tar musten ur mig och gör mig trött och slutpumpad. All trötthet gör mig ännu tröttare och hela jag är ett enda stort moment 22. Jag hoppas bara på att jag slungas ut ur den här jäkla spiralen snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar