Nej som vanligt. Bara massa oro, frågetecken och beslutsångest. Kommer jag ens klara av att flytta till Västerås?
Jag mår lite illa. Det börjar kännas övermäktigt. Bröt ihop lite i väntrummet idag, så syster Ewa satte mig och mamma i ett eget väntrum. Jag vill inte bli blind. Men känns inte lovande... Tydligen brukar man behandla akut om man har några dåliga blodkärl, och jag har 20 gånger så mycket... Nu är det bara att vänta. För varje dag som går utan att jag blir sämre desto bättre. Vänta och laserbehandla och verkligen sköta min diabetes.
Så nu blir frågan om jag verkligen klarar av rookieveckorna... Ingen alkohol, såklart. Men jag måste ha sömn också för att värdena inte ska stiga. Jag vet att jag på söndag måste förklara för alla hur läget ligger... Vet inte om jag klarar det utan att bryta ihop... Jag får hoppa över elba-festen. Det är mycket jag får skippa...
Jävla helvete vad orättvisst det känns. Visst - jag är inte döende. Men ett liv som blind, utan min älskade Kingen, det är inget liv värt att leva....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar