Nu var det länge sen det skrevs här! Hela jäkla sommaren har ju gått. Fast vilken kass sommar... Inte mycket roligt med den. Det gäller att ladda inför hösten istället. Snart rookieveckor och det börjar kännas nervöst...
I veckan var det dressyrläger på Smedstorp. Helt underbart! Underbara människor, underbara hästar och underbar träning ;) Maggan red Kingen och testade lite galoppombyten. Men Kingen kan inte juuuu... Men ett par fick de till. Och jag lyckades med ett rent dagen därpå!!! :D Sakta men säkert kommer han att förstå, det är bara att leka fram det nu och ha lite tålamod. Min 700-kilos guldklimp!
Ryggen har varit bättre och benen går det upp och ner med. Jag tror att jag har vant mig vid smärtan litegranna. Sömnen börjar ordna upp sig. Och bihåleröntgen kom tillbaka normalt. Visst finns det oro kvar för någon annan sjukdom men jag har i alla fall inte wegeners granulomatos. Men fler tester väntar antar jag...
Så när man tror att man kan pusta ut... Så börjar jag se lite dåligt på höger öga. Fick träffa min ögonläkare idag (han är så sinnessjukt SNYGG!!!! och så sitter han och tittar en i ögat, håller upp ögonlocken och luktar underbart... Grrrrr hahahaha!!!) I alla fall... På höger öga kunde jag knappt se andra raden uppifrån. Aron tittade och tittade och efter ett tag fick jag följa med in i Elinas rum, hon är specialist på diabetes-ögon. Hon tittade och tittade och sen tog dom in en tredje läkare... Tre läkare som pratar läkartermer sinsemellan med bekymrade miner... Man förstår utan att förstå deras fackspråk.
De hivade in mig på laserbehandling direkt. På vänster öga. På höger öga är gula fläcken svullen och kan inte laserbehandlas förräns det är åtgärdat. På onsdag ska jag in igen för kontrastfotografering, de sprutar in kontrastvätska i armveckets blodkärl och sen fotograferar de ögat. Det kommer bli många laserbehandlingar. Diabetesen har alltså gjort att massa nya blodkärl bildas i mina ögon, som mattor. Dessa blodkärl spricker lätt.
Spricker de på fel ställe blir jag blind.
Klarar jag en månad framåt så är chansen större att jag inte blir blind.
Blind. Man kan inte rida om man är blind. Inte på samma sätt. Inte ut i skogen, inte utan ledare.
"Jag vet att det är oroande att höra, men jag måste ju berätta för dig att det här inte är bra. Det ser inte bra ut..."
Jag ringde mamma och bad henne hämta mig. Och då liksom sköljde allt över mig. Jag tror inte jag fattat det riktigt än. Snart kan jag vara blind. Bara sådär. Blind. Det räcker nu. Nu räcker det. Ge mig en sjukdom jag kan bota, bekämpa. Vad som helst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar