Jag har en tendens till att alltid få mig själv att må sämre när jag mår dåligt. Jag vet. Men den här sommaren har verkligen dödat mig. Jag tycker den har varit sämre än f örra sommaren.
Förra sommaren sov jag i snitt 2h/natt, hade kroniskt ont i ryggen och i hela huden och alla muskler samt gick och väntade på provsvar gällande kronisk reumatismsjukdom i ryggen alternativt ett syndrom med hög dödlighet och cellgifter som behandling.
Hur kan den här sommaren vara värre? Jo för den borde varit underbar. Båda mina hästar är friska och sunda. Kingen är superfin. Jag mår bra, jag ser inte så dåligt och jag har klarat mig bra. Och så fann jag Kärleken med stort K. Han stod där en dag i Januari och det finns ingen någonsin som är mer perfekt för mig. Vi borde fått njutit av att planera vårt ihopflyttande. Vi borde haft tid för varandra och bara vara.
Nu är allt borta. För första gången någonsin i mitt liv blir jag deprimerad av stubbåkrar och höstdofter. Jag brukar älska hösten! Men nu har vi blivit berövade vår första sommar ihop. Det känns som om någon stulit den ifrån oss på ett grymt sätt. Och det gör mig så ledsen, så uppriktigt evinnerligt ledsen. Inifrån. Det värker i hela mig av den förlusten.
Han är så klok, min John. Han säger att jag borde tänka mer på mig själv. Jag tror honom nästan. Hela mitt liv har jag fått höra att jag är självisk. Hela sommaren har jag försökt tillgodose allas önskningar och jag har hamnat i kläm. För ingen blev nöjd. INGEN. Jag borde skitit i alla och gjort det som passade mig bäst. Ibland måste man ju tyvärr göra det man inte vill, man bara måste. Och så har den här sommaren varit. Ett stort måste som man måste ta sig igenom och förbi. Jag trodde bara att jag var starkare. Nu är jag helt kraftlös. Jag har en stor isklump inuti mig som inte vill smälta.
Jag vet att allt blir bra. Jag vet att jag inte borde älta att INGENTING blev bra den här sommaren. Jag är ett vrak och snart är jag på fötter igen. Jag och John flyttar ihop, jag flyttar hem hästarna, jag tar tag i plugget och jobbet (blivit lovad arbetsplats med personer med autism!) jag skriver mig i Västerås och slipper pendla. Kanske lyckas jag till och med gå ner de här stresskilona jag lagt på mig. Jag kommer återfå min styrka och jag kommer klara av svårigheter bättre igen.
Men just nu får vad som helst mig att gråta och det skrämmer mig. Jag reagerar helt oväntat på helt absurda saker. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha tillaka mig själv. Och jag vill bara komma hem till John. Det är mitt hem nu. Och det är något som enbart är underbart.
söndag 15 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
But I know the heart of life is good...
Men likförbannat känns allt piss och skit just nu. Jag vet inte riktigt varför den här sommaren har tagit musten ur mig. Jag är helt paralyserad av trötthet, stress, ångest och måsten... Börjar bli orolig för min egen psykiska hälsa - vilket gör det hela värre. Jag är som en pundare utan crack som är gravid och har PMS på samma gång. Jag klarar inte av det. Jag har ju alltid känt mig så stark.
Kalla det klyschigt, men det kan nog vara lite posttraumatisk stress. Förutom den pågående stressen och pressen och resandet och sömnbristen och allt det där... I alla fall. Jag tror att jag reagerar väldigt starkt på allt som hänt. Det är precis som det har sjunkit in. Jag har en allvarlig, kroniskt sjukdom som sakta förstör min kropp. Varenda littet skrapsår på benen från sommarens bad, skogspromenader och gräsvadande blir till oläkta kratrar med klarröda ärr som slutfas. Mina ben ser fördjävliga ut. Min känsel i fötter och ben är inte vad den brukar vara. Det bekymrar mig. För nu är min diabetes helt under kontroll. Jag har inte fått en enda kommentar på att jag skulle ha legat fel i blodsockervärden, inte en enda gång! När jag låg lite högre sist, efter min ambulandsfärd till sjukhuset då jag blev lite rädd, fick jag inte heller skäll. Jag sa till min diabetessköterska att jag slarvat och att det kändes dåligt. Men när hon kollat mina värden sa hon att jag borde vara lite mindre sträng mot mig själv... Trots det känns det inte som om det går åt rätt håll.
Och så det här med mina ögon. Nu när hösten kommer märker jag hur illa jag ser i mörkret. Och jag vet att jag kommer bli blind i förtid. Undrar när det är bara... "Det är ju ett mirakel att vi räddat synen hittills, så....Vi får se." Det sa min ögonläkare sist. Det gör mig rädd. Men jag har börjat öva. Jag brukar rida och blunda när jag och Kingen är ute. För det är något jag måste klara av så småning om.
Allt det där tänker jag på, om och om och om igen i mitt huvud när allt blir för jobbigt. Det är som att min stress sätter igång ännu värre stress i en negativ spiral.
Men sen finns det ljus i slutet av tunneln. John. Han hjälper mig så otroligt mycket. Han ser in i mig, förstår direkt om jag tänker något riktigt dåligt, och lyckas lirka ur mig vad jag tänker på. Han har det inte lätt. Jag kanske pladdrar som en pratkvarn för det mesta, men när jag är ledsen så vänder jag mig helt och hållet inåt och vägrar öppna munnen. Men John lyckas. Och han förstår. Och han får mig in på rätt bana.
Tyvärr får han ta lite mycket skit just nu. Jag är som sagt som en gravid pundare utan droger. Jag har kortare stubin än kortast, blir irriterad för ingenting och framförallt så gråter jag. Jämt. För ingenting. Jag gråter och jag hatar allt, jag hatar min kropp och jag hatar den här situationen. Om det inte vore för John skulle jag fortsätta dunka knytnäven i pannan tills jag börjar blöda. Men han finns där för mig. Och det är jag så otroligt tacksam för.
Så mina lediga dagar med John kanske inte blev lugna och fridfyllda. Men jag slappnade av. Jag rev ner min mur ett litet tag. Det kanske inte är nyttigt att jag varit så spänd, att jag nu kräktes när jag slappnade av. Kroppen sa ifrån. Hela min kropp är uppochner. Skakig och ledsen. Men nu är det tio dagar kvar.
Sen är det Västerås som gäller. En lång tid framöver.
Kalla det klyschigt, men det kan nog vara lite posttraumatisk stress. Förutom den pågående stressen och pressen och resandet och sömnbristen och allt det där... I alla fall. Jag tror att jag reagerar väldigt starkt på allt som hänt. Det är precis som det har sjunkit in. Jag har en allvarlig, kroniskt sjukdom som sakta förstör min kropp. Varenda littet skrapsår på benen från sommarens bad, skogspromenader och gräsvadande blir till oläkta kratrar med klarröda ärr som slutfas. Mina ben ser fördjävliga ut. Min känsel i fötter och ben är inte vad den brukar vara. Det bekymrar mig. För nu är min diabetes helt under kontroll. Jag har inte fått en enda kommentar på att jag skulle ha legat fel i blodsockervärden, inte en enda gång! När jag låg lite högre sist, efter min ambulandsfärd till sjukhuset då jag blev lite rädd, fick jag inte heller skäll. Jag sa till min diabetessköterska att jag slarvat och att det kändes dåligt. Men när hon kollat mina värden sa hon att jag borde vara lite mindre sträng mot mig själv... Trots det känns det inte som om det går åt rätt håll.
Och så det här med mina ögon. Nu när hösten kommer märker jag hur illa jag ser i mörkret. Och jag vet att jag kommer bli blind i förtid. Undrar när det är bara... "Det är ju ett mirakel att vi räddat synen hittills, så....Vi får se." Det sa min ögonläkare sist. Det gör mig rädd. Men jag har börjat öva. Jag brukar rida och blunda när jag och Kingen är ute. För det är något jag måste klara av så småning om.
Allt det där tänker jag på, om och om och om igen i mitt huvud när allt blir för jobbigt. Det är som att min stress sätter igång ännu värre stress i en negativ spiral.
Men sen finns det ljus i slutet av tunneln. John. Han hjälper mig så otroligt mycket. Han ser in i mig, förstår direkt om jag tänker något riktigt dåligt, och lyckas lirka ur mig vad jag tänker på. Han har det inte lätt. Jag kanske pladdrar som en pratkvarn för det mesta, men när jag är ledsen så vänder jag mig helt och hållet inåt och vägrar öppna munnen. Men John lyckas. Och han förstår. Och han får mig in på rätt bana.
Tyvärr får han ta lite mycket skit just nu. Jag är som sagt som en gravid pundare utan droger. Jag har kortare stubin än kortast, blir irriterad för ingenting och framförallt så gråter jag. Jämt. För ingenting. Jag gråter och jag hatar allt, jag hatar min kropp och jag hatar den här situationen. Om det inte vore för John skulle jag fortsätta dunka knytnäven i pannan tills jag börjar blöda. Men han finns där för mig. Och det är jag så otroligt tacksam för.
Så mina lediga dagar med John kanske inte blev lugna och fridfyllda. Men jag slappnade av. Jag rev ner min mur ett litet tag. Det kanske inte är nyttigt att jag varit så spänd, att jag nu kräktes när jag slappnade av. Kroppen sa ifrån. Hela min kropp är uppochner. Skakig och ledsen. Men nu är det tio dagar kvar.
Sen är det Västerås som gäller. En lång tid framöver.
måndag 9 augusti 2010
Sommar
Ja sommar. Idag har jag haft min första lediga sommardag. Eller hmmmm ska man kalla den ledig när klockan stod på 04:45? Aja jag hade i alla fall en eftermiddag och kväll för mig själv. STrötittade på TV. Fasen vad trist det var. Satt framför datorn. Fasen vad trist det var. Gick ut med hu8nden - desto roligare! Jag vill bara ha några få dagar utan planer och krav med min älskade John. Och det ser ut som om det kommer bli så, torsdag till lördag!!! Två halvdagar, två nätter och en heldag utan planer, utan föräldrar, utan hästar. Det får bli mitt andningshål i hela den här sommaren. Det får bli min energikälla. Som sen ska räcka hela hösten.
För i höst då ska det pluggas. 15hp autismspektrum och 7,5 hp metod inför c-uppsatsen. Det kommer vara vad jag klarar av. Jag kommer få ta 75% csn vilket innebär 5000/månad som ska räcka till min hyra, Kingens hyra, min mat och kurslitteratur. En komplicerad ekvation som ger minussiffror. Så det blir jobb också. JOBB JOBB JOBB. Och så hästarna, mina ögonstenar, mina guldklimpar... Jag tror att jag kommer kunna få avlastning på dem 3 dagar/vecka. Då kanske, kanske! ekvationen går ihop sig. Och med en delad hyra och delat matkonto ska jag och John lösa allt. Som vi alltid gör.
Ja jag tycker synd om mig själv. För min uttänkta sommar i Västerås blev ett helvete av bilkörning, viljan att vara på tusen platser samtidigt, dåligt samvete för att man inte är på alla de där ställena, skuldkänslor inför alla, sömnbrist, diabetestoppar... Och hur blev det med västerås? Nej just det... INGET. Men vi fick jobba. Det var bra. Och vi har varit tillsammans. Det är bra. Och hästarna har haft det gudomligt bra (lite för bra om man mäter omkretsen på dom!!!) och det är ju superbra. Jag säger inte att allt är dåligt.
Men jag då?
För i höst då ska det pluggas. 15hp autismspektrum och 7,5 hp metod inför c-uppsatsen. Det kommer vara vad jag klarar av. Jag kommer få ta 75% csn vilket innebär 5000/månad som ska räcka till min hyra, Kingens hyra, min mat och kurslitteratur. En komplicerad ekvation som ger minussiffror. Så det blir jobb också. JOBB JOBB JOBB. Och så hästarna, mina ögonstenar, mina guldklimpar... Jag tror att jag kommer kunna få avlastning på dem 3 dagar/vecka. Då kanske, kanske! ekvationen går ihop sig. Och med en delad hyra och delat matkonto ska jag och John lösa allt. Som vi alltid gör.
Ja jag tycker synd om mig själv. För min uttänkta sommar i Västerås blev ett helvete av bilkörning, viljan att vara på tusen platser samtidigt, dåligt samvete för att man inte är på alla de där ställena, skuldkänslor inför alla, sömnbrist, diabetestoppar... Och hur blev det med västerås? Nej just det... INGET. Men vi fick jobba. Det var bra. Och vi har varit tillsammans. Det är bra. Och hästarna har haft det gudomligt bra (lite för bra om man mäter omkretsen på dom!!!) och det är ju superbra. Jag säger inte att allt är dåligt.
Men jag då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)