Jag har en tendens till att alltid få mig själv att må sämre när jag mår dåligt. Jag vet. Men den här sommaren har verkligen dödat mig. Jag tycker den har varit sämre än f örra sommaren.
Förra sommaren sov jag i snitt 2h/natt, hade kroniskt ont i ryggen och i hela huden och alla muskler samt gick och väntade på provsvar gällande kronisk reumatismsjukdom i ryggen alternativt ett syndrom med hög dödlighet och cellgifter som behandling.
Hur kan den här sommaren vara värre? Jo för den borde varit underbar. Båda mina hästar är friska och sunda. Kingen är superfin. Jag mår bra, jag ser inte så dåligt och jag har klarat mig bra. Och så fann jag Kärleken med stort K. Han stod där en dag i Januari och det finns ingen någonsin som är mer perfekt för mig. Vi borde fått njutit av att planera vårt ihopflyttande. Vi borde haft tid för varandra och bara vara.
Nu är allt borta. För första gången någonsin i mitt liv blir jag deprimerad av stubbåkrar och höstdofter. Jag brukar älska hösten! Men nu har vi blivit berövade vår första sommar ihop. Det känns som om någon stulit den ifrån oss på ett grymt sätt. Och det gör mig så ledsen, så uppriktigt evinnerligt ledsen. Inifrån. Det värker i hela mig av den förlusten.
Han är så klok, min John. Han säger att jag borde tänka mer på mig själv. Jag tror honom nästan. Hela mitt liv har jag fått höra att jag är självisk. Hela sommaren har jag försökt tillgodose allas önskningar och jag har hamnat i kläm. För ingen blev nöjd. INGEN. Jag borde skitit i alla och gjort det som passade mig bäst. Ibland måste man ju tyvärr göra det man inte vill, man bara måste. Och så har den här sommaren varit. Ett stort måste som man måste ta sig igenom och förbi. Jag trodde bara att jag var starkare. Nu är jag helt kraftlös. Jag har en stor isklump inuti mig som inte vill smälta.
Jag vet att allt blir bra. Jag vet att jag inte borde älta att INGENTING blev bra den här sommaren. Jag är ett vrak och snart är jag på fötter igen. Jag och John flyttar ihop, jag flyttar hem hästarna, jag tar tag i plugget och jobbet (blivit lovad arbetsplats med personer med autism!) jag skriver mig i Västerås och slipper pendla. Kanske lyckas jag till och med gå ner de här stresskilona jag lagt på mig. Jag kommer återfå min styrka och jag kommer klara av svårigheter bättre igen.
Men just nu får vad som helst mig att gråta och det skrämmer mig. Jag reagerar helt oväntat på helt absurda saker. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha tillaka mig själv. Och jag vill bara komma hem till John. Det är mitt hem nu. Och det är något som enbart är underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar