Men likförbannat känns allt piss och skit just nu. Jag vet inte riktigt varför den här sommaren har tagit musten ur mig. Jag är helt paralyserad av trötthet, stress, ångest och måsten... Börjar bli orolig för min egen psykiska hälsa - vilket gör det hela värre. Jag är som en pundare utan crack som är gravid och har PMS på samma gång. Jag klarar inte av det. Jag har ju alltid känt mig så stark.
Kalla det klyschigt, men det kan nog vara lite posttraumatisk stress. Förutom den pågående stressen och pressen och resandet och sömnbristen och allt det där... I alla fall. Jag tror att jag reagerar väldigt starkt på allt som hänt. Det är precis som det har sjunkit in. Jag har en allvarlig, kroniskt sjukdom som sakta förstör min kropp. Varenda littet skrapsår på benen från sommarens bad, skogspromenader och gräsvadande blir till oläkta kratrar med klarröda ärr som slutfas. Mina ben ser fördjävliga ut. Min känsel i fötter och ben är inte vad den brukar vara. Det bekymrar mig. För nu är min diabetes helt under kontroll. Jag har inte fått en enda kommentar på att jag skulle ha legat fel i blodsockervärden, inte en enda gång! När jag låg lite högre sist, efter min ambulandsfärd till sjukhuset då jag blev lite rädd, fick jag inte heller skäll. Jag sa till min diabetessköterska att jag slarvat och att det kändes dåligt. Men när hon kollat mina värden sa hon att jag borde vara lite mindre sträng mot mig själv... Trots det känns det inte som om det går åt rätt håll.
Och så det här med mina ögon. Nu när hösten kommer märker jag hur illa jag ser i mörkret. Och jag vet att jag kommer bli blind i förtid. Undrar när det är bara... "Det är ju ett mirakel att vi räddat synen hittills, så....Vi får se." Det sa min ögonläkare sist. Det gör mig rädd. Men jag har börjat öva. Jag brukar rida och blunda när jag och Kingen är ute. För det är något jag måste klara av så småning om.
Allt det där tänker jag på, om och om och om igen i mitt huvud när allt blir för jobbigt. Det är som att min stress sätter igång ännu värre stress i en negativ spiral.
Men sen finns det ljus i slutet av tunneln. John. Han hjälper mig så otroligt mycket. Han ser in i mig, förstår direkt om jag tänker något riktigt dåligt, och lyckas lirka ur mig vad jag tänker på. Han har det inte lätt. Jag kanske pladdrar som en pratkvarn för det mesta, men när jag är ledsen så vänder jag mig helt och hållet inåt och vägrar öppna munnen. Men John lyckas. Och han förstår. Och han får mig in på rätt bana.
Tyvärr får han ta lite mycket skit just nu. Jag är som sagt som en gravid pundare utan droger. Jag har kortare stubin än kortast, blir irriterad för ingenting och framförallt så gråter jag. Jämt. För ingenting. Jag gråter och jag hatar allt, jag hatar min kropp och jag hatar den här situationen. Om det inte vore för John skulle jag fortsätta dunka knytnäven i pannan tills jag börjar blöda. Men han finns där för mig. Och det är jag så otroligt tacksam för.
Så mina lediga dagar med John kanske inte blev lugna och fridfyllda. Men jag slappnade av. Jag rev ner min mur ett litet tag. Det kanske inte är nyttigt att jag varit så spänd, att jag nu kräktes när jag slappnade av. Kroppen sa ifrån. Hela min kropp är uppochner. Skakig och ledsen. Men nu är det tio dagar kvar.
Sen är det Västerås som gäller. En lång tid framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar