Ja nu måste det bli ändring på det här. Jag skrämmer mig själv och jag skrämmer John. Jag är helt utsugen på energi. Det går bra till en viss gräns men när det väl rinner över är det rejält... Och då känns allt meningslöst. Att kämpa, att hålla ihop allt, att orka, att andas och att leva... Jag vet att det inte är så. Jag har fler skäl än någonsin att leva. Men energin räcker inte till. Jag har nått den kritiska punkten där jag bara vill ge upp. Men hur ger man upp? Det går inte. Men jag orkar inte. JAG ORKAR INTE. Jag är fast. Det finns ingen utväg.
Det ända jag kan göra är att kämpa på och försöka hålla ihop mig själv i ett stycke. Jag kan lyssna på Johns kloka ord och jag kan försöka att tänka positivt. Jag kan försöka att inte hata mig själv, att inte belasta mig för allt ont, inte anklaga mig och inte ha dåligt samvete för allt.
Jag ska börja säga nej. NEJ jag har inte energi att umgås med dig. NEJ jag har inte energi att ställa upp för dig. NEJ. NEJ. Inte nu. Jag kommer ta igen det tusenfalt. Jag måste inse att dom jag vill ställa upp för bara är värda att ställa upp för om dom finns kvar när jag kravlat mig ur denna tunnel. De vänner som lämnar mig när jag inte orkar vara dem till lags är inte värda mig. Jag försöker banka in det i min skalle. Försöker att inte banka på min egen kropp eller själ bara för att jag inte orkar. Jag försöker att inte må så dåligt och få så dåligt samvete när jag inte kan, eller orkar, ställa upp.
Jag ska försöka tycka om mig själv. Jag ska verkligen försöka och jobba på det. Och jag kommer lyckas. Med Johns hjälp klarar jag allt. Jag behöver lugn och ro och ledigt. Det kan jag inte få. Inte än på länge, inte ens en hel dag utan måsten. Men nu är det så det är. Jag ska bita ihop lite till. Om det finns ett karmakonto kommer jag få igen så mycket. Och om det inte finns så har jag i alla fall vunnit mig själv och min egen respekt och så kommer jag inse vilka människor som verkligen är värda min tid och energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar