Ibland önskar jag att jag var den vackraste kvinnan som gått i regn utan skor. Jag har faktiskt skapat en egen relation till denna underbara man vid namn Peter Lemarc. Det borde vara förknippat med en viss person, men det är det inte alls. Ändå kan jag inte låta bli att ibland fundera på hur han har det. Hur hårt sårade jag honom egentligen? Gråter han fortfarande? Kommer han någonsin hitta tillbaka till sig själv och komma förbi sitt handikapp? Hans mål var att göra det innan han fyller trettio. Men den 2:a januari 2011 närmar sig med stormsteg. Och varenda fiber i min kropp vet att jag gjorde rätt som lämnade honom. Jag vet att jag gjorde rätt för min egen skull. Han var inte mitt problem att lösa. Man kan stötta en människa men man kan inte lösa deras problem åt dem. Precis som John nu kan stötta mig och finnas här för mig. Men han kan aldrig någonsin lösa mina problem. Det måste jag gör. Jag måste göra det åt mig och för min egen skull.
Jag behöver såklart hjälp. Men det är mina monster och mina mardrömmar. Ingen annan ser dom, ingen annan kan skrämma bort dom åt mig.
Nu är jag taggad på att flytta ihop med Kärleken i mitt liv. Det kommer bli underbart och ibland jobbigt. Precis som allt är och allt ska vara. Det är ändå något som gör att jag känner mig så säker på att allt vi gör är rätt. Allt vi gör är fruktansvärt rätt. Och några saker blir fel. Men oj vad jag älskar honom! Nu ska vi flytta, packa upp våra saker i vår lägenhet, måla om i vår lägenhet, tapetsera, köpa blommor... Och bara vara vi. För vi är bäst.
Den här kvällen var ett helvete precis som igår kväll. Men nu är det slut på helveteskvällar med misstag och nerklankande på mig själv. EN mycket god vän till mig har redan meddelat att hon hoppat ombord mitt tåg och det känns otroligt bra. Det finns riktiga vänner där ute :)
Var en galning
var naiv
det är det som håller oss vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar