Ja nu har vi lärt oss den läxan. Att inte ropa hej förrän vi passerat bäcken, och kanske gått minst en kilometer. Först då kan man ropa hej. Därför ropar jag inte hej än på länge. Fy fasen vilken jobbig tid det har varit. Precis när jag trodde allt skulle bli lite bättre kraschade jag rakt in i väggen. Pang. Jag har gråtit och skrikit ännu mer. Och sen kom den värsta fasen. Apati. Jag la mig ner en dag på Johns säng och ville bara sluta vara. Bara sjunka genom täcket och försvinna som en liten vindpust. Jag ville inte dö, bara sluta existera. Sluta vara den jag var med alla krav, alla måsten, all tidspress, allt planerande och pusslande.
Men nu har jag fått mer hjälp, mer än John alltså. Utan John hade jag... Ja jag vet inte vad jag hade gjort utan honom!!! Men han kunde inte göra mer än att vara det största stödet någonsin och försöka få mig att tänka positivt. Han kunde inte fixa pengar åt mig. Han kunde inte rida hästarna åt mig. Han kunde inte göra mitt skolarbete. Han kunde inte ge mig energi från tomma intet. Han gav mig allt han kunde, och jag bara tog och tog allt jag kunde få. Utom hjälp. Men man kan inte klara av allt själv, inte alltid. Envis som en riktig norrlänning körde jag på, hästar 3-4 timmar VARJE dag, 100% skolarbete, försöka vara social, åka fram och tillbaka med tusen sjukhusbesök i Nyköping, se hur sparkontot sakta sinade... Sen har jag haft det väldigt jobbigt att inse att jag var en hårsmån från att bli blind. Det har liksom kommit i efterhand, att jag är allvarligt kroniskt sjuk och att jag höll på att bli blind. Jag tog allt med en klackspark då men nu hann det ifatt. Precis som allt annat hann ifatt mig, sömnbristen, tidsbristen... Som alltid säger min kropp stopp före hjärnan. Infektion i foten, feber och nu senast magsjuka.
Men nu har jag fått hjälp. Hästarna är i Nyköping. Jag har hoppat av hälften av mina kurser och ska ta 15hp istället för 30hp. Jag har börjat jobba. Nästa termin ska jag ta studieuppehåll helt så när som på att jag ska skriva autism-rapporten. Jag har tyvärr tappat den mesta lusten. Inget har varit roligt. Jag har inte träffat mina vänner för jag har inte haft någon energi erller lust, jag har haft ångest för att åka till stallet för det har inte varit roligt alls och jag har HATAT att plugga. Det har varit hemskt att försöka göra något ordentligt. Blä.
Men nu ska jag ha lite tid i alla fall. Och snart lite pengar. Och snart kanske kanske lite energi och glädje igen. Bara lite lite mer, för varje dag som går. Och John är, mirakulöst nog, kvar. Fan vad jag älskar honom. Jag frågade nyss hur han står ut med mig. Och istället för att skoja bort det, stannade han upp, tittade rakt in i mina ögon och förklarade varför.
Efter allt som varit i mitt liv så har jag fått John. Han kompenserar för ALLT som någonsin har och någonsin kommer att gå fel. Han är helt makalös. John, det här inlägget var helt och hållet tillägnat dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar