Mauritius - check.
Välkommen hem till verkligheten med -22 grader. Men härligt med snö och jul trots att det är ovant att frysa och trots att jag är lite småsjuk.
Igår åkte vi ut till Vaxholm och tittade på alla ställen där John&Co bott, var han gick i skolan, var hans kompisar bodde, var hans gamla lärare bodde... Det var dels supermysigt men gjorde samtidigt ont i hjärtat. Jag får inte alls samma känsla av mina gamla lärare, gamla så kallade "kompisar", skolan, pulkabackar, idrottsplatser... Jag hade ingen lätt uppväxt i vissa avseenden. Jag minns den gången jag köpte ett kompishalsband, ni vet ett sånt fär hjärta man delade på mitten och hade en varsin halva. Jag ljög för alla och sa att min kompis från stallet hade den andra halvan. Men det fanns ingen sådan kompis, det var ingen som hade den andra halvan...
Men det gick ju hyffsat bra ändå. Jag kom ut levande. Och jag vet ju, innerst inne, att jag är mycket bättre än alla de där idioterna. Jag vet att det är egentligen dem det är synd om. För de är hemska människor hela högen, misslyckade, miserabla, elaka och känslokalla. Vad folk än säger (att även elaka människor är människor) och vad jag än lärt mig som beteendevetare (med andras perspektiv, personlighetspsykologi, Charon, Antonovsky, Freud och gud vet vilka) så kommer de där människorna alltid vara monster för mig. Så är det bara. Det förtjänar jag att få tycka om dem. Idioter och monster är vad de är och det är vad de förblir. Oavsett vad.
Nu blir det en märklig jul. Jag kommer inte ens få klä någon julgran. Tur att jag köpte en tuja och klädde hemma i Västerås. Fast den är nog död nu ;) Men nästa år ska min och Johns lägenhet vara så otroligt fin! Jul, jul, strålande jul. Om han bara visste vad han gett sig in på :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar