Panik.

Ja jag har extrem panik. Har levt på hoppet om det perfekta jobbet i Trosa. Och jobbet är perfekt - som gjort för mig. Men nu har jag börjat kolla boende till och med (framförhållning) och inser att jag kanske inte vill bo i Trosa? Vagnhärad? Pajala? Storuman? Perstorp? JAG HAR EN TOTAL EXISTENTIELL KRIS.

Vem är jag utan John? Vilken stad ska bli min nu när han tagit Västerås ifrån mig? Utan honom finns det inte tillräckligt många skäl att bo kvar. Men vart ska jag bo? Just nu vill jag bara bo hos Johanna. Bara gömma mig i hennes lägenhet för alltid. Inte berätta för någon vart jag befinner mig. Bara försvinna in i vimlet. Bara ligga på extramadrassen, dricka te och kolla på miljoners vänneravsnitt.

Men flyttar jag till Stockholm kan jag inte ha häst. Och hästen kan inte fortsätta bo på mammas och pappas gård. Och vart ska jag bo i stockholm? det kryllar ju inte direkt utav boenden där. Jag har bara panik för friheten tillsammans med tvång gör situationen olidlig.

Inte blir det bättre av att jag sitter på jobbet. 34 timmar kvar av passet och jag vill bara smälta ihop i en hög och gråta. Jag stänger in och stänger av och det skrämmer mig. Jag vill inte upprepa det misstaget igen. Jag försöker tänka, när jag är med Johanna i stockholm, att inte försöka vara så tapper. Det är ju Johanna. Världens bästa älskade bekymrade omhändertagande syster. Men jag går in i gamla mönster, gör samma misstag, kapslar in allt och väntar på ett utbrott. Jag måste verkligen försöka släppa. När jag slutar jobbet i övermorgon. När jag ska sätta mig i bilen och köra ångestfärden till Västerås.

Jag känner mig förtvivlad, tom, ensam, ledsen, deppig, sorgsen, panikartad, ångestladdad. Tankarna snurrar och sömnen har verkligen uteblivit den här veckan. Undrar om han ens sover dåligt? Om han ens tänker på mig eller oss? Jag tror inte det. Jag tror han sitter i vår lägenhet och är ganska nöjd för att bli av med hon som alltid störde när han tittade på tv eller spelade tv-spel.

Grundlurad.

Precis när man tror att allt vänder har det bara börjat. Och jag gör det igen - väljer att hålla god min. Jag vill egentligen bara bryta ihop totalt. Aldrig mer gå upp från reservmadrassen jag sover på i min systers etta. Aldrig mer möta verkligheten igen. En verklighet där jag är ensam. Där jag vaknar ensam, somnar ensam. Där jag handlar, lagar mat och diskar ensam. Där jag tar tvättstugan ensam. En verklighet där jag kommer hem till ingen. Ingen som jag kan dela tankar, känslor och dagens upplevelser med.

När vi blev tillsammans var han ju mitt livs kärlek. Så som jag kände med honom, så som vi klaffade... Det skulle vara vi, nu och för alltid. Det är så orättvist. Jag får så mycket dåligt kastat på mig. Jag bröt ihop, tog mig upp och jobbade med mig själv. Och det gav resultat. Det känns bara så orättvist att jag nu står ensam. Trots allt vi gick igenom, är det först nu - ute i ljuset efter att ha trevat i tunneln - som jag är ensam.

Jag har hållit god min. Jag har sysselsatt mig till absurdum. Lagat mat till en trettioårsfest med 40 gäster två dagar i rad, skjutsat folk i min bil, åkt tunnelbana 45 minuter för att lämna en kamera, kollat på fem tusen vänneravsnitt, träffat Emelie och gått ut på Imperiet, kört hela söder runt för ett mobilt bredband... Jag har sysselsatt mig för det är den här tystnaden som äter upp mig.

Jag förstår inte varför jag är så envis. Varför jag torkar tårarna som rinner när någon närmar sig. Varför jag sväljer gråten i halsen när jag pratar med Malin i telefon. Varför jag säger att jag nog bearbetat detta ett tag och därför kan vara så lugn.

Jag är inte lugn. Jag är bostadslös och arbetslös.
Jag är inte lugn. Jag har blivit lämnad av den första person som jag verkligen älskat.

Varför tillåter jag mig inte att bryta ihop?

Ska man ens kommentera 2011?

Nej. Jag tänker inte ens nämna det som varit. Jag tror att vi alla behöver det här med nyår. Att en gång runt var 365:e dag få tänka framåt och se positivt på framtiden. Bara sådär, utan anledningen - bara för att det är nyår.

Jag ska gissa. 2012 är året då jag tar examen. Det är året när jag får fast anställning. Det är året jag får ta hem min häst till Västerås igen. Det är året när allt stök börjar ordna upp sig på riktigt.

Första anhalt blir min 25-årsdag. Den aktuella födelsedagen, en söndag, firas med ett matinébiobesök och sen en fika på stan ihop med den bästa. Han börjar komma tillbaka nu, den där John som jag älskar så mycket. Han är ingen grå ihålig skugga. Han börjar komma tillbaka till mig på riktigt. Äntligen!

Jag är trött. Men inte uttömd på all energi. Jag är inte alltid på topp, men inte alltid på botten. Jag är inte helt okej, men jag är inget vandrande kaos längre. In your face, självkänslan! :P