Panik.

Ja jag har extrem panik. Har levt på hoppet om det perfekta jobbet i Trosa. Och jobbet är perfekt - som gjort för mig. Men nu har jag börjat kolla boende till och med (framförhållning) och inser att jag kanske inte vill bo i Trosa? Vagnhärad? Pajala? Storuman? Perstorp? JAG HAR EN TOTAL EXISTENTIELL KRIS.

Vem är jag utan John? Vilken stad ska bli min nu när han tagit Västerås ifrån mig? Utan honom finns det inte tillräckligt många skäl att bo kvar. Men vart ska jag bo? Just nu vill jag bara bo hos Johanna. Bara gömma mig i hennes lägenhet för alltid. Inte berätta för någon vart jag befinner mig. Bara försvinna in i vimlet. Bara ligga på extramadrassen, dricka te och kolla på miljoners vänneravsnitt.

Men flyttar jag till Stockholm kan jag inte ha häst. Och hästen kan inte fortsätta bo på mammas och pappas gård. Och vart ska jag bo i stockholm? det kryllar ju inte direkt utav boenden där. Jag har bara panik för friheten tillsammans med tvång gör situationen olidlig.

Inte blir det bättre av att jag sitter på jobbet. 34 timmar kvar av passet och jag vill bara smälta ihop i en hög och gråta. Jag stänger in och stänger av och det skrämmer mig. Jag vill inte upprepa det misstaget igen. Jag försöker tänka, när jag är med Johanna i stockholm, att inte försöka vara så tapper. Det är ju Johanna. Världens bästa älskade bekymrade omhändertagande syster. Men jag går in i gamla mönster, gör samma misstag, kapslar in allt och väntar på ett utbrott. Jag måste verkligen försöka släppa. När jag slutar jobbet i övermorgon. När jag ska sätta mig i bilen och köra ångestfärden till Västerås.

Jag känner mig förtvivlad, tom, ensam, ledsen, deppig, sorgsen, panikartad, ångestladdad. Tankarna snurrar och sömnen har verkligen uteblivit den här veckan. Undrar om han ens sover dåligt? Om han ens tänker på mig eller oss? Jag tror inte det. Jag tror han sitter i vår lägenhet och är ganska nöjd för att bli av med hon som alltid störde när han tittade på tv eller spelade tv-spel.