Grundlurad.

Precis när man tror att allt vänder har det bara börjat. Och jag gör det igen - väljer att hålla god min. Jag vill egentligen bara bryta ihop totalt. Aldrig mer gå upp från reservmadrassen jag sover på i min systers etta. Aldrig mer möta verkligheten igen. En verklighet där jag är ensam. Där jag vaknar ensam, somnar ensam. Där jag handlar, lagar mat och diskar ensam. Där jag tar tvättstugan ensam. En verklighet där jag kommer hem till ingen. Ingen som jag kan dela tankar, känslor och dagens upplevelser med.

När vi blev tillsammans var han ju mitt livs kärlek. Så som jag kände med honom, så som vi klaffade... Det skulle vara vi, nu och för alltid. Det är så orättvist. Jag får så mycket dåligt kastat på mig. Jag bröt ihop, tog mig upp och jobbade med mig själv. Och det gav resultat. Det känns bara så orättvist att jag nu står ensam. Trots allt vi gick igenom, är det först nu - ute i ljuset efter att ha trevat i tunneln - som jag är ensam.

Jag har hållit god min. Jag har sysselsatt mig till absurdum. Lagat mat till en trettioårsfest med 40 gäster två dagar i rad, skjutsat folk i min bil, åkt tunnelbana 45 minuter för att lämna en kamera, kollat på fem tusen vänneravsnitt, träffat Emelie och gått ut på Imperiet, kört hela söder runt för ett mobilt bredband... Jag har sysselsatt mig för det är den här tystnaden som äter upp mig.

Jag förstår inte varför jag är så envis. Varför jag torkar tårarna som rinner när någon närmar sig. Varför jag sväljer gråten i halsen när jag pratar med Malin i telefon. Varför jag säger att jag nog bearbetat detta ett tag och därför kan vara så lugn.

Jag är inte lugn. Jag är bostadslös och arbetslös.
Jag är inte lugn. Jag har blivit lämnad av den första person som jag verkligen älskat.

Varför tillåter jag mig inte att bryta ihop?