Täppt som bara den. Ensam. Illamående.
Var hos kuratorn idag. Känner mig helt urvriden. Bokade tiden där i december och får gå dit nu. Jag fick berätta lite och sen göra något test som konstaterade att jag är "måttligt deprimerad". Jaha. Det visste jag redan. Samma formulär för 6 månader sedan hade givit maxpoäng. Men jag mår ju bättre än då. Men ändå sämre för tillfället.
Och det som skrämmer vettet ur mig är att jag gör samma sak igen. Jag försöker prestera mig ur den här krisen. Jag stänger ute, jobbar livet ur mig, säger till alla att det är bra. Det är inte bra. Jag går sönder inuti. Han som skulle vara min. Vi skulle bli gamla ihop. Jag har sett hans ansiktsuttryck när han leker med våra vackra barn i mina tankar. Jag har tänkt så mycket vackra tankar om honom. Om oss. Sett framtiden och den skulle ju vara ljus. Nu är den nattsvart och ickeexisterande.
Kuratorn tyckte jag skulle sjukskriva mig. Några veckor i alla fall. Men hur ska jag då få pengar? Men söndagspasset sjukskrev jag mig ifrån nu. Jag har feber, ont i huvudet och ett krossat hjärta. Hjälper alvedon mot det tro...? Jag vill bara kasta mig i någons famn och gräta hejdlöst tills alla tårar tar slut. Men jag är ensam nu. Jag är omringad av fina människor, men jag vill inte slita ut dom. Så som jag uppenbarligen slet ut John. Därför tiger jag. Därför klär jag på mig tapperheten, stänger ute, höjer tempot. Jag vill inte krascha igen! Jag är livrädd för att inte kunna resa mig o jag kraschlandar hårt en gång till...
Jag är rädd. Jag är skräckslagen. Som ett rådjur i strålkastarljuset flyr jag. Jag vet inte från vad, jag vet inte mot vad och med stor sannolikhet kommer det mötande trafik... Vad kan jag göra? Jag är så osäker. Så vilse i mig själv, vilse i livet, bostadslös, arbetslös... Jag pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.
Kanske blir det skönt att åka till Nyköping på onsdag. Träffa männen i mitt liv, de män som verkligen betyder något och som aldrig slutar älska mig. Och jag slutar aldrig älska dem. Så är det bara. De är som mina söner.
En dag ska jag träffa den man som är man nog att hantera mig och mina "söner". Som inte anklagar dem för att sabotera någon slags framtid. En man som öppnar mitt hjärta och som sen inte kastar bort det. En man som avgudar mig för den jag är, med alla mina brister och fel. En mogen man som inte är handlingsförlamad. En dag...
Men inte idag. Idag spelar jag LeMarc och gråter tills ögonen trillar ut. Someday soon, I wont remember rainy aftarnoons...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar