ja jag har liksom inget mer att säga. Jag vill inte bo i stockholm. Jag vill inte bo utanför stockholm. Jag vill bara vara i min lilla ledsna bubbla och aldrig tvingas ut ur den. Jag känner mig nedstämd, pendlar mellan likgiltig och förtvivlad i vild panik. Och jag är så ensam ikväll. Så fruktansvärt ensam. Alla gör något annat. Jag ligger under täcket och snyftar och äter brieost och tycker synd om mig själv. Varför måste jag alltid göra allting själv? Kan ingen annan jäkla idiot tycka synd om mig? Varför ska det alltid vara mitt ansvar?
Jag är inte redo för det här. Jag är inte det minsta redo. På måndag ska jag på arbetsintervju och så ska jag ringa Johanna på studenthälsan och boka in ett samtal. Jag vill bara prata. Jag vill inte försöka kartlägga mit liv och mina mål när jag inte ens vet hur jag ska lyckas somna på kvällarna eller hur jag ska lyckas äta mat imorgon på dagen, eller hur jag ska lyckas att undvika att äta för mycket mat imorgon kväll. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp och ur det här. Trots att jag får alla andra att tro att allt är lugnt. Ingenting är lugnt. Inuti mig känns det som att någon står och skriker, ensam på en jävla klippa i en åskstorm. Blandat med känslan av att allt bara är grått.
Klart att jag ibland ser en ljusglimt. Och alla säger att tiden gör underverk. Men de här personerna är inte jag. Folk kan kalla det vad dom vill. Dom har inte upplevt min barndom, alla svek från vuxenvärlden. De har inte levt med prestationsångest hela livet. De har inte pumpat ut all energi i prestationer bara för att inte få totalpanik på sig själva. De har inte vaknat varje morgon och riktigt innerligt avskytt sig själva. De har inte pendlat i vikt. De har inte fått besked om en kronik, livförändrande sjukdom. De har inte fått beskedet om att de kanske blir blinda. De har inte pluggat heltid, haft två hästar och arbetat extra. De har inte axlat samma mantel som jag, de har inte gått i mina skor. De har inte krashlandat, haft ångestattacker i ett och ett halvt år, bankat fram bulor i huvudet och långvarig huvudvärk, de har inte rest sig ur en sådan hemsk kris. De har inte tagit itu med självkäsnlan och självföraktet. De har inte gjort en lång jävla resa. De har inte genomlidit detta.
De har inte stängt in sina känslor i 23 år, äntligen hittat den person dom vågat öppna sig för och sedan förlorat honom. Förlorat honom för alltid, för att de bar på för mycket elände. De har inte sett sin partner sakta tyna bort för att sedan sluta älska dem. De har inte gjort min resa. De har inte förlorat den personen som tillslut smälte den stora isklumpen i magen. De har inte satsat allt och tillslut upptäckt att de inte fick något tillbaka för hans energi tog slut. Han slutade inte älska dem. Han slutade älska mig. Svart på vitt, rakt av.
Han skulle ju vara min. Vi skulle ju vara vi. Alltid. Det var så jag såg det. Jag hade planer och framtidsdrömmar. Han skulle bli den snälla pappan som låter en göra de saker jag, den elaka mamman förbjuder. Han och jag. Vi. Vi skulle bygga vidare på livet, växa upp, växa ihop. Flätas samman. Istället växte vi isär och han lämnade mig...
Alla som säger att det blir bättre, alla som säger att allt löser sig, att de vet hur det är. Alla som tror att jag klarar av det här på ett bra sätt. Alla som tror att jag talar sanning när jag påstår att jag redan bearbetat denna separation innan det tog slut. Inte förrän de har gått i mina skor, upplevt mitt liv, inte förrän de gjort det är de välkomna tillbaka och berätta för mig hur man lever livet efter detta. Vart man flyttar, vart man jobbar, hur man reser sig och går vidare.
Hur man hittar sig själv när man inte är en del av något man trodde man skulle vara en del av resten av livet. Ungefär som när jag trodde att jag var en del av klassen i mellanstadiet och vi sulle springa ifrån den mobbade killen. Och de andra springer iväg, mot dörren. Och jag får dörren rakt i ansiktet. För jag var inte en utav dem, jag var lika lite värd som den mobbade killen. Nu slänger livet den dörren i mitt ansikte igen. Jag blir smärtsamt medveten om mitt utanförskap, utanför tvåsamheten och kärleken. Det känns nästan exakt så som det gjorde den där kvällen på åland, när de andra sprang iväg och skrattade. Och kvar stod jag, lämnad åt ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar