Vem är inte ful i 60 watts ljus?

Blääää. Jag sitter här och segar mig, jag vill inte åka härifrån. Jag vill att Kingen ska komma tillbaka hit till Västerås. Jag är redan spyfärdigt trött på att pendla, planera, pyssla ihop dagar, inte få vara i min lägenhet, inte få leva mitt egna liv, vara borta ifrån Kingen, vara borta ifrån Wictor, trött på att leva i en resväska (eller i bilen), så trött på allt det här... [barnen i Biafra, barnen i Biafra....]

Igår var en riktig berg-och-dalbana dag... Jag vaknade och var sjukt pigg och stört glad. Det har inte hänt sen... Ehhh... Hum? Sen krachlandade jag i skolan, blev avbruten flera gånger på ett sånt störande respektlöst sätt... Jag blev skitsur helt enkelt, inte första gången det händer... Men skitsamma. Träffade Wictor efter skolan och vi fikade. Jag var svimfärdigt trött, men det var mysigt... Haha sen slog tröttheten över när jag hittade mjuka barbapappa-dockor på Akademibokhandeln. Ååååh skulle jag få en sådan av någon skulle jag låsa in mig i ett rum och bara sitta o trycka på barbapappa-dockan i minst tre veckor! Jag skojar inte. Icke. (Faaan jag köpte en skittråkig statistikbok för 400 istället...) Sen åkte jag till Marcus och vi gjorde amerikanska pannkakor, med choklad, grädde, sylt och sirap... mmmmmummma! Jag gillar verkligen att sitta och prata med Marcus, han får mig att börja tänka.

Strax efter tolv kröp jag ner under täcket bredvid min älskade Wictor. Han var så trött stackarn... Han mumlade lite men snusade ganska snart sött igen. Jag gjorde en riktigt hollywood-klyscha och låg och tittade på honom ett tag. Jag är så lycklig över att ha honom i mitt liv. Det gör liksom ont, så mycket tycker jag om honom.

Jag vet inte om det är alla Exxetminnen som gjort att jag känt mig deppig som fan de senaste dagarna... Jag har liksom inget att klaga över egentligen. Jag bara... Jag har bara lust att tycka lite synd om mig själv.

[Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig... Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken...]

Såhär glad borde jag vara hahaha!

Exxet...

Tänk att jag visste det redan innan Karin på jobbet gav mig telefonluren. Jag visste att det var kört. Jag visste att det var slut, att det skulle bli en förjävlig fredag. "Om ingen tar mina elever nu och låter mig gå, så säger jag upp mig". Sen körde jag som en idiot. Och jag skrek, jag minns att jag skrek av förtvivlan där, ensam i min vita bil...

"Det är en helt öppen fraktur, det finns ingenting att göra..."

Hon sa det jag redan visste. Det jag visste men inte vågat inse den senaste timmen. Och jag blev helt lugn. Tänkte att det var synd att vi varken hade bananer att ge honom eller någon kamera att ta lite fler bilder på honom... Vi har inte så många... Jag minns att jag gick fram till honom och sa; "nu fick du aldrig använda din superstar-grimma...". Jag tryckte honom på pricken på mulen. Jag och mamma höll i grimskaftet. Sen låg han på marken och var död. Han var död. Död död död död.

Tänk att det fortfarande gör lika ont. Tänk att det fortfarande känns lika tomt. Tänk att det fortfarande är den där hemska fredagskvällen i mörkret som dyker upp i mitt huvud. Och den filmen spelas upp, om och om och om och om igen....

2 år går fort...

Tänk vad mycket som kan hända på två år. Två otroligt korta år...



För två år sedan exakt, så låg jag på köksgolvet hemma och grät, jag grät och grät och grät. Det var så otroligt overkligt. Exxet, min Exxet, var död. Han var borta. För alltid. Och det gjorde ont. Överallt. Men mest i hjärtat... Jag kommer aldrig komma över Exxet. Han kommer alltid ha den mest speciella platsen i mitt hjärta.



Exxet
* 19 mars 1990
+ 26 januari 2007

Rookiesittning

Igår var det (äntligen) dags för avslutningen av rookieveckorna - rookiesittning. Missförstå mig rätt - det har varit superkul!!! Men intensivt... Särskilt med pendlandet hem förra helgen med massa hästpyssel och sen en tripp till Göteborg ovanpå det. Imorn tänkte jag till och med hinna öppna min kurslitteratur!

Jag och Madde var så snygga så - hon helt i svart och jag helt i vitt med varsin lila och blinkande tiara. Naaaaw! Host harkel hehe jaaa... Men det blev en mycket bra sittning! Vi fick mycket beröm för vårat toastande - men jag tror INGEN hade kunnat misslyckas med den stämning som det var inne i kårpuben. 23 rookiesar och 23 PRO Bävrar - kunde det blir bättre!?!? Varken jag eller Madde var nog särskilt auktoritära, men det kändes inte som om vi behövde vara det heller. Det var bara kul och en allmänt glad stämning. Glad och full ;) Hångelkalas bland rookiesarna, wow. En eloge till Jon som erbjöd sig att ta Kalmarevisan - annars hade mina stämband gått av. Det räckte med att DALO och VIPS kom in och körde "barnasinnet" på oss stackars bävrar...

Det blev en rätt tidig hemgång för mig och Wictor. Jag var rätt sliten och det var nog Minttu-och-oboy-drickande Wictor också ;) Jag ville hem och sova också eftersom jag skulle ta bilen tidigt dagen därpå hem till Jönåker.

Känns lite trist att jag inte sovit i min lägenhet sen... Förrförra veckan? Saknar min säng, den är skön... Men men allt för Kingens skull. Mamma vinkade in idag att "kingen kan ju stanna här efter hösten också". NEJ! Jag pallar inte att pendla. Jag vill vara i Västerås med min Wictor, med min Kingen och med mitt eget liv. Ska jag pendla och bo hemma halva veckorna kommer dom aldrig släppa taget om mig...

Bilder från sittningen kommer när jag fått tillbaka min kamera :D

Men skiiiiiit också...

Trist. Men inte hela världen såklart. Reglerna om utlåning av ekipage gäller bara ponnyallsvenskan. Så det blir ingen division I för mig och Kingen i år. Men division III i alla fall, och det ska bli jäkligt skoj!
Jag rider ju mycket hellre för smedstorp såklart. Kanske blir annat nästa år.
Vi får se.....

Första Rookieveckan är över.

Äntligen är man sig själv igen! Det har inte varit särskilt svårt att hålla masken. Det som har varit jobbigt är allt man inte kunnat diskutera med de andra faddrarna och alla tips och anekdoter (ja jag använde just det ordet!) som man velat berättat för rookiesarna.

Måndag
Den första dagen flöt på utan problem. Det var bara Jon den jäkeln som höll på att avslöja mig eftersom han prompt skulle försöka visa mig vägen till Omega. Sen försvann min väska - men den återfanns i receptionen. Markus skulle "visa vägen" vilket var skönt att få komma bort ett tag och få prata lite normalt med honom i alla fall! Roligast var Madde som var i min faddergrupp - jag ställde massa frågor till henne och hon kunde inte titta mig i ögonen! Hehe...

Tisdag
Jag fick gömma mig på rasten utav min egen förläsning. Forskningsstatistik woooohoooo! Lite senare hade vi stadsvandring... Tror ni inte att Span från VLT (lokaltidningen) skulle stadsvandra i min grupp? Tillslut fick jag dra en reporter åt sidan och berätta sanningen - JAG ÄR INTE SLÄKT MED PERSBRANDT! Sen på kvällen skulle vi på fest hos Alex, en rookie. Jag fick ljuga som tusan för att få ihop att jag redan var på Viksäng. Tror ni inte Alex bodde i samma trappuppgång som Wictor? Jojomän. Jag mötte upp några vid busshållsplatsen och vi följer efter Irina som skulle hitta. EN KILOMETER ÅT FELL HÅLL! Och inte ett ljud kunde jag säga. Suck. Men vi kom fram tillslut - och jäklarns vad jag infiltrerade! Hahahah! "Jag känner Erik Hjulström sen tidigare!" "Jag skulle ALDRIG klara av att vara tillsammans med en beteendevetare!" och det bästa - "Tänk om någon är fejkrookie?" Haha då var det en kille som tittade mig i ögonen och sa; "Nej sånt märker man". Gud vad nöjd jag var! Efter lite fler lögner lyckades jag smita ut och sprang två trappor upp till Wictor...

Onsdag
Äääääntligen onsdag och fuskföreläsning. Jag var så otroligt nervös... Hua. Och i början hade jag panik - jag bara satt och lyssnade på Therese som drog en bra och pedagogisk förläsning. Tills jag lyckades komma igång och avbryta och ställa konstiga och orelevanta frågor. Tjugo i två drog Therese repliken som var startskottet för mitt utbrott. Men ingen annan rookie gick igång! Jag försökte med allt! "Ni vet inte hur kändisar har det! Min farbror har det inte så lätt!" Ingen nappade... "Jag dömer aldrig folk. Nej ALDRIG! Men ni blivande beteendevetare borde vara lite smartare!" Inte mycket napp då heller... Jag gav Therese en blick som sa HJÄLP MIG DÅ!!! Men hon hade ju inte heller så mycket mer att säga. Kvart över två raffsade jag tillslut ihop mina saker, sa "nej ni vet ändå inte hur jag känner!" och stormade ut. GAAAAH! Men vilka miner när jag traskade in med faddrarna i släptåg igen. Jag hade i alla fall lurat dom rejält mina rookiesar!!!
På bowlingen sen kände jag hur jag äntligen kunde slappna av och vara mig själv och jag ballade ur totalt hahaha. men kul var det! Efter bowlingen fikade vi ett gäng. Jag hade lurat dom totalt ;) De flesta verkar trevliga i alla fall. Härligt med nytt folk ju!
Bävertacon på kvällen var trevlig. Riktigt jävla trevlig ;) Mycket skratt och mycket taco!

Torsdag
Slavning på Kåren, första gången för min del. Det var jag, Wictor, Emmy, Cim, Frasse, Helena, Olivia, Annika och SaraArvidsjaur från beware. Det var riktigt roligt! Lite tufft att slava från 17:00-04:30 men inte värre än ett natthelgskift på Kee liksom (18:00-06:00). Fast ett skift på kee gav ju bra med betalt :p Det kom lite rookiesar, de verkar ha haft trevligt på gåsmyren. Sofie och Madde var nyktra faddrar, ansvarsfullt värre ;) Jag och Emmy roade oss sista timmen med diskjakt. Undrar vem som vann?!?!?!

Fredag
Försov mig. Åkte hem till Jönåker. Lackade ur på Linn. Hon hade faktiskt vetat en vecka att vi skulle åka till Kingen. Men så kommer hon på 14:oo samma dag att hon inte har bil förns halv fem... Och massa turer fram och tillbaka. jag lackade ur totalt! Varför fattar inte folk vad ANSVAR innebär? fattar inte folk att jag måste LITA TILL 100% på den som anförtros med att ta hand om min stora Kärlek? Jag litar inte på Linn längre. Jag skrev att "Lyckas du inte ta dig ut idag vet jag ju inte om du lyckas ta dig ut imorn och då är jag 40 mil bort och min häst står i sin egen skit och får ingen mat." Det är ju sant! Jag åkte själv till stallet, tog själv in alla hästar, fick tvätta av en blodig Whoopie och tvätta sår... Sen tröstred jag lite med Kingen i ridhuset, på kandar i termobyxer. Halt som snor i sadeln men han var såååå fin ;) Red förvänd sluta i galopp i vänstervarvet som huvudövning. Duktiga Kingen!

Lördag
Klockan ringde 06:45 för att jag skulle hinna till Kingen. Sen åkte vi till Göteborg. Trevlig familjemiddag och Elvis på Lorensbergsteatern (SÅÅÅÅÅ JÄVLA BRA!). Saknar mina kidz på nyckelskolan ju! ;)

Söndag
Hästshopping på backaplan. Det blev nya transportskydd (femte gången gillt), ett nytt schabrak och en bra, tät ryktborste. Sen har jag en beställning på typ 1500:- påväg från Börjes... Hamstra saker? vem? Jag!?!?!

Då var man Rookie - igen!

Jaooo... Imorn börjas det. Min karriär som fusknolla ;) Emma Persbrant är min nya identitet. Hmmm kommer bli lite svårt att hålla fingrarna borta från Wictor bara... Hela helgen har varit fylld med fadderutbildning, Bävermöten och Smygpremiären. Vi (jag, Emmy, Sofie, Emelie) lagade tacos hos Emmy innan vi tassade ut på Kåren. Inget speciellt spännande hände. En trevlig kväll bara...

Ååååh jag är en sådan hästnörd! Jag önskar jag hade videon sen senaste träningen, privatlektion för Maggan på kandar. Han gick så bra! Han har gått sjukt bra alla Magganträningarna nu på lovet. Jag vet att vi har långt kvar till högre samling som krävs i medelsvår. Men vi är på väg! Jag saknar honom ju... Undrar om han saknar mig. Lite i alla fall? Susanna sa ju sist jag kom hem att Kingen såg så mycket nöjdare ut när "mamma är hemma". Min älskade Kingen! Mammas bäbis ju ;) (jaja han väger 700 kilo, men i alla fall...)

Nu är jag sinnessjukt trött. Jag har dammsugit lägenheten, packat ner allt julpynt, packat upp alla julklappar och födelsedagspresenter... Det börjar likna ett hem igen. Fast köket är ett krigsfält. Det får vara. Helt enkelt. Att packa ner allt julpynt... Usch. Det är som söndagsdepp gånger tusen. Elva månader tills nästa jul! Alltför lång tid...

Plugg! Det är plugg på min födelsedag...

Buhu stackars mig (tänk på barnen i Biafra, barnen i Biafra...)

Okej okej okej. Men jag tycker lite synd om mig själv att jag måste plugga på min födelsedag. Jag blir 22 år idag. Om en halvtimme ungefär. Det enda jag borde tänka på är psykologi, psykodynamik, psykosociala saker osv osv... Men jag tänker mest på Wictor ;) Han satt i min soffa i mörkret när jag kom hem igår. Jag trodde att han hade åkt redan så jag traskade in besviken i min lägenhet och tände lite lampor. Han skrämde livet ur mig! Men jag blev glad. Det kändes så otroligt motigt att åka till Västerås igår. Jag vet inte om det var för att jag lämnade föräldrarna och hästen eller för att jag kände panik över psykologitentan. Jag stannade i Eskilstuna och handlade, jag såsade runt som en zombie bland hyllorna. Det var skönt att Wictor var här när jag kom hem. Jag behövde verkligen lite kärlek och omtanke.

Det känns lite motigt med allt pendlande som kommer ske i vår. Alla helger jag kommer missa här i Västerås, all tid borta från Wictor, all tid borta från min lägenhet, all tid borta från Kingen... Allt löser sig. Det vet jag. Men det känns tungt i alla fall, hela situationen...

Fast jag ser fram emot tävlingar! Första regionala blir redan nu i februari tror jag. Katrineholm. LA:4 och LA:6. Sen blir våren fylld av två allsvenska lagstarter! Division ett för Hjälmesta och division tre för Smedstorp. Förhoppningsvis alltså, om reglerna inte ändrats för utlåning av ryttare till olika klubbar. Sen att vi kanske inte riktigt är klara för de högre LA-klasserna... Man måste faktiskt börja någonstans! Vi kommer ju bli klara nån gång. Haha och när den dagen kommer är det dags att gå vidare upp till medelsvår ;) Det är det bästa med hästsporten - man blir aldrig någonsin fullärd.

Första inlägget

Jahaja... Ska man bli officiell bloggare? Mohahahaha. Harkel host... Eeeeh ja.

Jag är helt slutkörd idag. Vaknade tidigt och tog en rejäl omgång med mina psykologiböcker (om någon så mycket som nämner Freud ska jag personligen...). Alltså, vakna tidigt innebär klockan tio. Jag kom hem två igår natt efter en låååång kväll med Singstar hos Semlan. Trevligt värre! Tess, Carro, Jeanette och Tobbe var också där. Alltid trevligt att träffa lite nyköpingsfolk. Trots slitningar och så... Det där får vara glömt och begravet. För en enda gångs skull orkar inte Emma vara långsynt ;)
Vart var jag? Jo - slutkörd. Dels så gör min Irit (ögonsjukdom, lång historia, fråga inte) mig trött eftersom den är jäkligt irit(t)erande just nu. Sen blev det en rejäl omgång dressyr i ridhuset. Det var full rulle. Jag red Kingen, Susanna red Magic, Julia red Latitzia och Tinas små kidz red runt på Knicken. Kaos! Kingen var pigg som attans, och jätteduktig. Vi red på kandaret, tränade öppna och sluta. Han är så rolig Kingen, när vi hade ridit ett par långsidor med först öppna, volt och sen sluta så kunde han inte spåra ordentligt på volt. Han blir så himla lyhörd att han flängde runt med baken som en tok! La jag vikten lite inåt så gick han med bakdelen innanför spåret och la jag vikten utåt gick han med framdelen innanför. Irriterande men ändå ganska sött! Och nyttigt för mig, jag var ju tvungen att sitta mitt över honom för att han skulle spåra korrekt. Men det kändes som om vi fick till några riktigt bra slutor, när han verkligen kom upp sig o trampade under sig. Jag måste bli bättre på att rida slutor med hjälp av vikten och höfterna istället för underskänklarna, det stör bara Kingen. Han blir spänd och vill springa istället för att jobba in under sig. Fattar inte varför jag gör så, han är ju så underbart lyhörd för mina vikthjälper... Sen blir han extra lyhörd på kandaret. Åh jag vill verkligen rida den där LA:6:an i Katrineholm! Visst, vi kommer nog inte ens få godkända poäng, men någonstans ska man väl börja, right?
Efter jag ridit Kingen var jag trött. Lilla Alva sa att jag "ser ut som en i min Farmors innebandylag! Hon har också svart hår och blir sådär röd och flåsig!!!". Hahaha åh jag älskar ungar! Susanna ville att jag skulle rida hennes problembarn Reine (Rain and Sun). Det är hennes femåring, en jättefin fux. Han har världens största trav, och galopperar helt normalt utan ryttare. Men så fort Susanna rider så kan han knappt galoppera. Han studsar fram med bakbenen. Värre i höger varv. Men inte direkt bra i vänster varv. Han är helt uppkollad i ryggen, röntgad över hela kroppen. Han har små, små hakar i bakhasorna men dom ska inte inverka enligt veterinärerna. Susanna tänkte att det kanske är hennes tyngd som gör att Reine inte galopperar normalt. Hon är ju trots allt minst 185 cm lång. "Jag hoppas du kan utföra underverk nu!" sa hon... Snacka om publik jag hade! Det var mamma, Susanna, Susannas sambo Ulf, Tina och hennes döttrar. Prestationsångest eller vad? Så är det ju alltid lite nervöst att rida en ny häst första gången. Särskilt med vetskapen om att det idag var minus 18 grader (gör de snällaste kusarna till monster ju!). Men det gick bra. Han travade på fint, man fick ha mycket ben. Han kändes dock lite ålig, som om han inte riktigt ville ta stöd i handen. Sen det där med galoppen... Det var exakt så illa som Susanna beskrivit det. Han kunde inte! Varje språng kändes det som om han lättade i bakdelen. Det kändes tydligt att han inte ville lägga vikt på bakbenen. Så stackars Susanna suckade, sa att det inte var någon idé. Kanske ska han triangelmärkas, för att förhindra att någon försöker med honom tills han får ont... Så synd för han har så himla fin trav! Men vad gör man? Han såg olycklig ut lilla Reine. Så även om han inte har superont någonstans så bör han nog inte ridas hårt. Härligt med människor som kan inse och acceptera faktum att alla hästar inte kan bli bra ridhästar.
Jag längtar lite till Västerås. Jag längtar efter min Wictor såklart! Men jag längtar också efter min lägenhet och efter att slippa det här med föräldrar och anpassning... Fast det funkar bra, men är ändå lite jobbigt. Jag har försökt ringa Ulrika, jag vill egentligen inte... Men jag måste ju säga upp stallplatsen. Det blir en tuff vår med pendlande mellan Västerås och Nyköping... Men vad gör man inte för Kingen bästa liksom? Sen att jag inte kommer få träffa Kärleken så mycket... Blä för det! Fast jag vet att allt löser sig. Allt löser sig alltid.
Nehe. Dags att sova. Det blir en tidig morgon med Kingen som ska till hovslagaren. Varför tog jag det där förbaskade körkortet för tungt släp? Bara jag som får köra släpet nu ju! Hmmm kan det vara för att min häst är gigantisk? Kanske... ;)