Buhu stackars mig (tänk på barnen i Biafra, barnen i Biafra...)
Okej okej okej. Men jag tycker lite synd om mig själv att jag måste plugga på min födelsedag. Jag blir 22 år idag. Om en halvtimme ungefär. Det enda jag borde tänka på är psykologi, psykodynamik, psykosociala saker osv osv... Men jag tänker mest på Wictor ;) Han satt i min soffa i mörkret när jag kom hem igår. Jag trodde att han hade åkt redan så jag traskade in besviken i min lägenhet och tände lite lampor. Han skrämde livet ur mig! Men jag blev glad. Det kändes så otroligt motigt att åka till Västerås igår. Jag vet inte om det var för att jag lämnade föräldrarna och hästen eller för att jag kände panik över psykologitentan. Jag stannade i Eskilstuna och handlade, jag såsade runt som en zombie bland hyllorna. Det var skönt att Wictor var här när jag kom hem. Jag behövde verkligen lite kärlek och omtanke.
Det känns lite motigt med allt pendlande som kommer ske i vår. Alla helger jag kommer missa här i Västerås, all tid borta från Wictor, all tid borta från min lägenhet, all tid borta från Kingen... Allt löser sig. Det vet jag. Men det känns tungt i alla fall, hela situationen...
Fast jag ser fram emot tävlingar! Första regionala blir redan nu i februari tror jag. Katrineholm. LA:4 och LA:6. Sen blir våren fylld av två allsvenska lagstarter! Division ett för Hjälmesta och division tre för Smedstorp. Förhoppningsvis alltså, om reglerna inte ändrats för utlåning av ryttare till olika klubbar. Sen att vi kanske inte riktigt är klara för de högre LA-klasserna... Man måste faktiskt börja någonstans! Vi kommer ju bli klara nån gång. Haha och när den dagen kommer är det dags att gå vidare upp till medelsvår ;) Det är det bästa med hästsporten - man blir aldrig någonsin fullärd.
Okej okej okej. Men jag tycker lite synd om mig själv att jag måste plugga på min födelsedag. Jag blir 22 år idag. Om en halvtimme ungefär. Det enda jag borde tänka på är psykologi, psykodynamik, psykosociala saker osv osv... Men jag tänker mest på Wictor ;) Han satt i min soffa i mörkret när jag kom hem igår. Jag trodde att han hade åkt redan så jag traskade in besviken i min lägenhet och tände lite lampor. Han skrämde livet ur mig! Men jag blev glad. Det kändes så otroligt motigt att åka till Västerås igår. Jag vet inte om det var för att jag lämnade föräldrarna och hästen eller för att jag kände panik över psykologitentan. Jag stannade i Eskilstuna och handlade, jag såsade runt som en zombie bland hyllorna. Det var skönt att Wictor var här när jag kom hem. Jag behövde verkligen lite kärlek och omtanke.
Det känns lite motigt med allt pendlande som kommer ske i vår. Alla helger jag kommer missa här i Västerås, all tid borta från Wictor, all tid borta från min lägenhet, all tid borta från Kingen... Allt löser sig. Det vet jag. Men det känns tungt i alla fall, hela situationen...
Fast jag ser fram emot tävlingar! Första regionala blir redan nu i februari tror jag. Katrineholm. LA:4 och LA:6. Sen blir våren fylld av två allsvenska lagstarter! Division ett för Hjälmesta och division tre för Smedstorp. Förhoppningsvis alltså, om reglerna inte ändrats för utlåning av ryttare till olika klubbar. Sen att vi kanske inte riktigt är klara för de högre LA-klasserna... Man måste faktiskt börja någonstans! Vi kommer ju bli klara nån gång. Haha och när den dagen kommer är det dags att gå vidare upp till medelsvår ;) Det är det bästa med hästsporten - man blir aldrig någonsin fullärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar