Tänk att jag visste det redan innan Karin på jobbet gav mig telefonluren. Jag visste att det var kört. Jag visste att det var slut, att det skulle bli en förjävlig fredag. "Om ingen tar mina elever nu och låter mig gå, så säger jag upp mig". Sen körde jag som en idiot. Och jag skrek, jag minns att jag skrek av förtvivlan där, ensam i min vita bil...
"Det är en helt öppen fraktur, det finns ingenting att göra..."
Hon sa det jag redan visste. Det jag visste men inte vågat inse den senaste timmen. Och jag blev helt lugn. Tänkte att det var synd att vi varken hade bananer att ge honom eller någon kamera att ta lite fler bilder på honom... Vi har inte så många... Jag minns att jag gick fram till honom och sa; "nu fick du aldrig använda din superstar-grimma...". Jag tryckte honom på pricken på mulen. Jag och mamma höll i grimskaftet. Sen låg han på marken och var död. Han var död. Död död död död.
Tänk att det fortfarande gör lika ont. Tänk att det fortfarande känns lika tomt. Tänk att det fortfarande är den där hemska fredagskvällen i mörkret som dyker upp i mitt huvud. Och den filmen spelas upp, om och om och om och om igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar