Första inlägget

Jahaja... Ska man bli officiell bloggare? Mohahahaha. Harkel host... Eeeeh ja.

Jag är helt slutkörd idag. Vaknade tidigt och tog en rejäl omgång med mina psykologiböcker (om någon så mycket som nämner Freud ska jag personligen...). Alltså, vakna tidigt innebär klockan tio. Jag kom hem två igår natt efter en låååång kväll med Singstar hos Semlan. Trevligt värre! Tess, Carro, Jeanette och Tobbe var också där. Alltid trevligt att träffa lite nyköpingsfolk. Trots slitningar och så... Det där får vara glömt och begravet. För en enda gångs skull orkar inte Emma vara långsynt ;)
Vart var jag? Jo - slutkörd. Dels så gör min Irit (ögonsjukdom, lång historia, fråga inte) mig trött eftersom den är jäkligt irit(t)erande just nu. Sen blev det en rejäl omgång dressyr i ridhuset. Det var full rulle. Jag red Kingen, Susanna red Magic, Julia red Latitzia och Tinas små kidz red runt på Knicken. Kaos! Kingen var pigg som attans, och jätteduktig. Vi red på kandaret, tränade öppna och sluta. Han är så rolig Kingen, när vi hade ridit ett par långsidor med först öppna, volt och sen sluta så kunde han inte spåra ordentligt på volt. Han blir så himla lyhörd att han flängde runt med baken som en tok! La jag vikten lite inåt så gick han med bakdelen innanför spåret och la jag vikten utåt gick han med framdelen innanför. Irriterande men ändå ganska sött! Och nyttigt för mig, jag var ju tvungen att sitta mitt över honom för att han skulle spåra korrekt. Men det kändes som om vi fick till några riktigt bra slutor, när han verkligen kom upp sig o trampade under sig. Jag måste bli bättre på att rida slutor med hjälp av vikten och höfterna istället för underskänklarna, det stör bara Kingen. Han blir spänd och vill springa istället för att jobba in under sig. Fattar inte varför jag gör så, han är ju så underbart lyhörd för mina vikthjälper... Sen blir han extra lyhörd på kandaret. Åh jag vill verkligen rida den där LA:6:an i Katrineholm! Visst, vi kommer nog inte ens få godkända poäng, men någonstans ska man väl börja, right?
Efter jag ridit Kingen var jag trött. Lilla Alva sa att jag "ser ut som en i min Farmors innebandylag! Hon har också svart hår och blir sådär röd och flåsig!!!". Hahaha åh jag älskar ungar! Susanna ville att jag skulle rida hennes problembarn Reine (Rain and Sun). Det är hennes femåring, en jättefin fux. Han har världens största trav, och galopperar helt normalt utan ryttare. Men så fort Susanna rider så kan han knappt galoppera. Han studsar fram med bakbenen. Värre i höger varv. Men inte direkt bra i vänster varv. Han är helt uppkollad i ryggen, röntgad över hela kroppen. Han har små, små hakar i bakhasorna men dom ska inte inverka enligt veterinärerna. Susanna tänkte att det kanske är hennes tyngd som gör att Reine inte galopperar normalt. Hon är ju trots allt minst 185 cm lång. "Jag hoppas du kan utföra underverk nu!" sa hon... Snacka om publik jag hade! Det var mamma, Susanna, Susannas sambo Ulf, Tina och hennes döttrar. Prestationsångest eller vad? Så är det ju alltid lite nervöst att rida en ny häst första gången. Särskilt med vetskapen om att det idag var minus 18 grader (gör de snällaste kusarna till monster ju!). Men det gick bra. Han travade på fint, man fick ha mycket ben. Han kändes dock lite ålig, som om han inte riktigt ville ta stöd i handen. Sen det där med galoppen... Det var exakt så illa som Susanna beskrivit det. Han kunde inte! Varje språng kändes det som om han lättade i bakdelen. Det kändes tydligt att han inte ville lägga vikt på bakbenen. Så stackars Susanna suckade, sa att det inte var någon idé. Kanske ska han triangelmärkas, för att förhindra att någon försöker med honom tills han får ont... Så synd för han har så himla fin trav! Men vad gör man? Han såg olycklig ut lilla Reine. Så även om han inte har superont någonstans så bör han nog inte ridas hårt. Härligt med människor som kan inse och acceptera faktum att alla hästar inte kan bli bra ridhästar.
Jag längtar lite till Västerås. Jag längtar efter min Wictor såklart! Men jag längtar också efter min lägenhet och efter att slippa det här med föräldrar och anpassning... Fast det funkar bra, men är ändå lite jobbigt. Jag har försökt ringa Ulrika, jag vill egentligen inte... Men jag måste ju säga upp stallplatsen. Det blir en tuff vår med pendlande mellan Västerås och Nyköping... Men vad gör man inte för Kingen bästa liksom? Sen att jag inte kommer få träffa Kärleken så mycket... Blä för det! Fast jag vet att allt löser sig. Allt löser sig alltid.
Nehe. Dags att sova. Det blir en tidig morgon med Kingen som ska till hovslagaren. Varför tog jag det där förbaskade körkortet för tungt släp? Bara jag som får köra släpet nu ju! Hmmm kan det vara för att min häst är gigantisk? Kanske... ;)