Dagen började så bra. Vi gjorde klart grupparbetet, med några inslag av muränor här och var. Det var skönt. Sen åt jag lunch med min favorit-krambjörnsEmelie. Myspys. Härligt att få tjattra lite om ditt och datt. Sen började ryggen krångla på bilfärden hem... Jag ringde till sjukhuset för att kolla hur länge labet hade öppet. Det var till fyra så allt var lugnt. Jag kom hem till Jönåker och hann äta en macka och sträcka ut ryggen några sekunder. Åkte till sjukhuset, vilket är psykiskt jobbigt. Särskilt när man ska ta massa prover... Inte för provtagningens skull, men det är så jobbigt med att vänta... Vad visar svaren? Vad betyder svaren? Hur går vi vidare nu? Knallar in kvart över tre. Och möts av en låst dörr. "Öppet till 15". Fan...
Nu måste jag ladda om. Igen. Jag är så trött och slut och sliten nu känner jag. Jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna.... Ge mig en sjukdom jag kan bota. Hej och hå, borde vara tapper, borde vara glad att allt inte är värre BLA BLA BLA. Vad jag än borde så är jag trött. Och orolig. Jag är inte rädd för att dö. Jag vill inte dö, jag har så otroligt mycket kvar i livet jag vill göra. Jag vill inte dö. Men jag är inte rädd för döden. Men jag är rädd för att få en diagnos som kommer innebära livslång smärta utan lindring eller bot. Det är jag rädd för... Riktigt jävla rädd. För jag tror att om det händer, då kommer jag inte vilja leva. Som jag kände i somras. Då vill jag inte leva. Det var ändå bara ett par månader med smärta och sömnlöshet...
Jag vet att jag inte ska gräva ner mig. Och jag är bara överkänslosam just nu. Trött, frusen och grinig. Jag börjar känna mig stressad också. Nu vill ja att september ska vara över.
Efter sjukhuset masade jag mig till hästen och kände mig oinspirerad. Men jag blev glad att se honom. Min finaste... Julia kom och hon skulle hoppa. Så då gjorde jag och Kingen det med ;) Andreas byggde upp en studs, en låg studs. Vi började med ett hinder och jag var skitnervös... Men tillslut hoppade vi fyra i följd!!! Han var duktig och blev taggad och glad. Jag blev så stolt över mig själv att jag vågade!!! Och jag blev inte ens helt skakig, bara liiiite smårädd. När kärleken nattats och fått kvällshö åkte jag hem. Då hade jag fått ett fint sms som gjorde mig glad och som jag verkligen behövde just då. När jag kom hem tog jag mig i kragen och bakade muffins och en sockerkaka till styrelsemötet. Lagade svampomelett och hann se på lite idol. Dagen slutade med andra ord helt okej.
Trots att det är kallt som fan här. Och ingen ved. Så det blir ett par extra filtar. Tyvärr gör ryggen fortfarande väldans ont. Men lite sömn ska jag nog lyckas få. Det är så ensamt här bara. I min lägenhet är det okej att vara själv, men här känns det så tomt... Jaja.
Blir nog sängen nu. SOOOOOVAAAAAAAAA :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar