Vad är det med mig...?

Jag börjar ju undra. Känner mig som ett känslosamt vrak. Typ. Allt blir så jobbigt. Ringde mamma och skulle beklaga mig lite, men hon betedde sig skumt. Sen ringde hon upp och sa att hon inte kunnat prata eftersom morfar suttit bredvid och tydligen har dom gett mormor fel medicin på korttidsboendet... SUCK! så dom fick köra in henne med ambulans. Så mormor ligger på sjukan. Hon mådde bra men behövde observeras. Då kände jag mig så jäkla självisk.

Men jag vet inte. Jag tycker bara att allt är så sanslöst jobbigt och tungt just nu. Kanske en rekyl från allt som hänt under våren och sommaren. Känns som om jag först nu kan stanna upp och tänka efter.

Så ikväll fattades det två beslut. Jag hoppar av min extrakurs. Den kan jag lika gärna läsa nästa år. Beslut två blir att inte åka till vimmerby den 3:e. Det funkar liksom inte. Jag ska ju vara borta helgen efter. Jag orkar inte...

Jag är så trött på allt åkande och farande.
Lördag - till nyköping
Måndag - till Västerås
Onsdag - till nyköping
Torsdag - till Västerås
Fredag - till nyköping
Lördag - till Västerås med hästen...
Sen är det väl slut på flängande hoppas jag... Det kanske är det som känns lite jobbigt eftersom jag inte kommer kunna åka hem så mycket. Jag har liksom inte samma trygghet här. Framförallt har jag ingen här som vart med mig på den här fördjävliga resan. Jag känner mig ensam här. Jag vänjer mig väl snart. I guess.

Man som sagt. Ett känslomässigt vrak. Jag liksom pendlar i humör som en jojo. För visst käns det underbart att Kingen kommer hit igen. Visst känns det så jävla skönt att börja om med ett eget liv igen. Men tryggheten... Tänk om jag får världens insulinkänning och svimmar. Vem hittar mig då? Vem tar Kingen om jag blir sjuk? Vem skjutsar mig till sjukhuset vid nästa irit? Tänk om jag får svininfluensan och kanske måste läggas in, eftersom jag är diabetiker...? Vem tar hand om Kingen då? Jag vet, jag vet, jag vet... Allt löser sig. Men just nu känns det som om det är mycket mörka moln på himlen bara.

Jag känner mig som en jävla gnällspik. Men jag behöver skriva av mig lite ångest. Imorn kanske det känns bättre...