Det var dom sista orden han sa. Den lilla farbrorn jag träffade i väntrummet. Den lilla farbrorn som ramlat på sin simträning. Han såg ut som om han muckat med Mike Tyson. En skaplig böåtira hade han. Och så fick han träffa min vanliga ögonläkare, som är ovanligt het :) Jag misstänker dock att den lilla farbrorn inte uppmärksammade detta faktum. Men han gjorde min dag.
Den lilla farbrorn, ett samtal från malin och ett fint pepp-sms från söstra mi. Sånt räddar dom flesta dagar. Ändå är det sjukligt trist att ögonen inte är bra. Eller jag menar, bättre... Han hade velat göra sista behandlingen på mitt vänstra öga idag. Men gula fläcken har svullnat upp där. Så det blir uppdelatm på minst tre omgångar till. Gula fläcken är fortfarande svullen på höger öga. Så jag ser sämre. "Det går inte direkt som ett rinnande vatten..." sa sjuksystern och tittade på mig lite medlidsamt. Nej jag vet... Jag ser som en kratta.
Men för i helvete, jag ser. Jag trodde att jag skulle bli blind. I alla fall den där hemska helgen. Jag trodde helt och fullt att jag skulle bli helt blind. Jag började planera vad jag skulle göra med Kingen. Vem som skulle få äran att ta hand om honom... Men jag är inte blind. Jag tror inte heller att jag kommer bli det.
Ändå var det jobbigt idag. Varför skaffar man sig massa förväntningar??? Jag kom halvvägs till huvudentren. Jag var tvungen att sitta ett tag för jag mådde så himla illa. Idag gjorde behandlingen ont. Riktigt ont. Då kom han traskandes, den lilla farbrorn i sin blåa sjukhus-outfit.
"har du inte kommit längre? Fixa det här nu!"
Jodå. Jag ska fixa det här. Om jag kan. Jag gör ju ALLT jag kan. Men det är inte mycket jag kan påverka... Tyvärr. Men jag ska fixa det. Det sa jag till den lilla Farbrorn i den blåa outfiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar