Begravning

Igår var det begravning. Skönt att få det gjort, jag har gått och fasat lite för den... Men det gick, under omständigheterna bra. I vår ska det plockas vårfryle och i sommar ska det plockas blåklockor. Det blir bra. Allt blir bra. Morfar sa att "hon har det ju bra nu". Och ja, det har hon. Det gick fort, hon var ju bara 75 år. Men hon blev inget vårdpaket som vi alla fasade över. Morfar säger att han pratade med henne då när hon var lite mer vaken den 3:e. Han hade berättat att jag hade fått pengar i födelsedagspresent som vanligt. Hon hade svarat på det. Jag har svårt att tänka mig att hon verkligen förstod vad morfar pratade om, men säger han att det var så, så var det så. Prästen var okej, morfar var så imponerad att han "var som vilken männika som helst". Haha jo, en präst är ju också en människa. Min lilla morfar, efter ceremonin pratade han om minneslunden. Han hade köpt en plats till honom också. "Den dagen det är dags för mig att lyfta näsan i vädret, då finns det en plats för mig!" Han är ju rolig...


Fick ett samtal från M i natt vid två. Jag var tvungen att fråga varför han hade varit så konstig härom dagen. Det hade varit för samtalet jag inte kunde ta i tisdags. Tydligen hade han tänkt att det skulle bli samma sak som sist, att jag plötsligt bara försvann och han skulle få må dåligt igen. Det kändes som om hela min bröstkorg trycktes ihop när han sa det. Jag sårade ju verkligen honom, men jag har nog inte förstått hur mycket. Varför träffar jag bara killar som inte kan bli arga? Ilska kan jag tackla, men tyst lidande... Bli arg på mig! Få mig att fatta att jag gör fel.

Vad ser han hos mig egentligen? Det var min första tanke igår natt. Jag är en osäker 23-åring, jag vet ingenting om någonting egentligen. Jag kan inte vara säker på vissa saker, så som han kan. Jag kan inte se mig själv om tio år. Jag försöker känna efter vad jag verkligen vill. Men jag känner inget. Jag vet inte vad jag vill! Kanske vill jag bara vara jag.

Kanske skrämde hans ord mig så mycket i natt, för att jag känner på mig att jag snart kommer lämna honom igen. Inte på samma sätt... Men på något sätt. Kanske var det början på slutet, igen. Eller, vad finns det att avsluta? Han har ju verkligen försökt förklara, men jag förstår inte. Om han letar i åtta år, och så hittar han mig, men ändå kan han inte göra det fullt ut? Nej jag förstår verkligen inte. Men det är ju M... Det räcker att vara i samma rum som honom så glömmer jag ALLT. Fan. Jag är rädd att jag måste lämna honom helt och hållet igen. För han kommer alltid vara M. Jag kommer aldrig kunna värja mig mot honom.

Madde har rätt. Jag håller på att komplicera mitt liv. Hur kan man komplicera något som redan är åt helvete invecklat? Jaja...

Ikväll är det sittning. Glöm begravningar, hästar, bekymmer och studier för en stund. Man kanske skulle fila på det där jag ska säga. Ääääsch improvisation, det börjar bli mitt vanligaste tillvägagångssätt. "Det löser sig, vi tar det imorn".