Jaha...

Har ni någon gång tänkt på hur snabbt allt kan vända? Hur allt kan förändras på bara några ögonblick...?

Strax efter klockan ett den 5 Januari dog min mormor. Vi hade vakat 13 timmar hela måndagen. De ringde kvart över fem på morgonen och sa att vi nog borde komma dit, innan det var försent. Johanna kom från Göteborg, jag hämtade henne i södertälje. Morfar sov kvar, för han sa att han ändå inte kunna sova hemma. Han ringde och halv två var vi där. Mormor var borta. Hon såg väldigt fridfull ut. Jag är glad att jag minns henne innan demensen satte fart. Alla gånger jag fick åke dit och äte pannkakor när jag tyckte mamma lagade äcklig mat. När vi cyklade i Harg och jag såg min första levande orm. Alla eftermiddagar hon bredde smörgåsar åt mig och vi satt i deras tv-rum innan jag åkte till ridskolan och senare till Exxet.

Mycket blandade känslor. Tre timmar efter att mormor gått bort så föddes Hampus, min syster Elisabeths första barn. Han föddes nästan fyra veckor för tidigt. Allt gick bra för dom båda två. Så nu är jag moster och pappa är gammal på riktigt - morfar!

Allt är så krångligt just nu. Rookievackorna och växsjöveckan och allt... Kingen fick idag flytta till Smedstorp där vi kan få lite hjälp med allt. Han blir kvar till februari om ingen vill ha boxen innan dess. Det blev ändå enklast så. Där kan han få gå lite med Malle också, så han inte blir för våldsam mot mig när han vill ha fysisk kontakt och ska buffas och bitas och slicka och klia. Min fina =)

Uppsatsen måste skrivas, rookieveckorna måstre planeras och genomföras, de nya kurserna måste startas... Jag känner mig så kluven, det är pest och pina att inte få allt att gå ihop... Jag vill ju vara i Västerås, jag äslakr stan och människorna omkring mig där. Men jag vill också vara här i nyköping, med föräldrarna, mina vänner här, och någon mer speciell person... Vart är min hemliga tvilling när man behöver henne???