Måste fånga dagen

Känns som att en ny period i mitt liv börjat. Jag mår otroligt bra. Vad mer kan man önska? Det är liksom som om att alla mina känslor börjat snurra runt och blivit glada små regnbågsfärgade fjärilar. Jag vet plötsligt vem jag är. Och allt bara faller på plats. Det som faller bort, det faller bort. Visst känns det tungt ibland. Visst kan jag känna mig trött. Men det är inte samma sak ändå. Jag är ju jag. Jag är en galning. Jag sjunger högt i bilen. Jag vill dansa på perrongen. Jag har kvar min syn. Jag har rött hår. I min lunga gror en maskros som är stor som min andra lunga. Vad ska man säga? Jag känner så mycket mer. Jag tillåter mig känna. Jag är fantastisk. Jag får vara euforisk åt vad jag vill, ingen säger åt mig. Det skrämmer mig hur jag lät honom kväva mig. Jag trodde han skulle rädda mig från mina monster. Men jag fick slå ihjäl dom på egen hand. Sen höll han mig fast. När han försvann så försvann även mitt ankare. Det känns som att jag flyger. Jag svävar. Allt är så härligt och bra! Och jag tror inte det är en fas. Det känns som att mitt hjärta vuxit. Det känns som att självaste luften berusar mig. Tänk om jag bli kär? Världen kommer implodera.

Nu har det vänt i alla fall

Jo jag visste att det skulle vända. Men det är aldrig lätt när det är som värst. Kanske jag ska försöka passa på. Jag försöker tänka positivt nu. Jag får inreda som jag vill, när jag hittar boende. Jag kan jobba hur mycket jag vill, nörda ner mig med hästarna precis så mycket jag vill, jag kommer hitta någon ny och någon som passar mig bättre. Någon som accepterar även mina hästar och mina dåliga sidor. Någon som tar ansvar. Någon som är mer VUXEN. Någon som blir min partner och inte någon jag måste agera mamma för. Jag kommer få bli förälskad igen. Och jag ska njuta av det. I fulla drag. Jag kommer hitta någon som gillar allt det där John också gillade - min sprallighet, mina tokigheter, mitt barnasinne. Men någon som också älskar att jag har ett brinnande intresse för något. Någon som tar ansvar. Någon med drivkraft. Någon som verkligen vill något med livet. Någon som tänker i nuet och imorgon, någon som föreställer sig en framtid med mig.

Häromnatten drömde jag att jag var gravid och det var Johns barn. När jag berättade avsa han sig faderskapet och ville inte vara med. Jag var hos läkaren och fick stöd av Johanna. Hon sa att jag skulle klara av det, vi skulle tillsammans berätta för mamma och pappa. Det var en otroligt verklig och jobbig dröm. Och lite för lik hur jag föreställer mig verkligheten. Och nej jag är inte gravid i riktiga livet!!!

Ja och jobb har jag fixat. Jag hade tre intervjuer på tre dagar och skulle egentligen ha en intervju till den veckan som jag avbokade. Alla tre intervjuerna jag gick på ville ha med mig. Jag tog det arbetet som var en fast tjänst, i ett stort företag med boenden och skolor för barn med ASD. Känns helt fantastiskt! Alla jag pratat med undrar hur jag som nyexad fått en fast tjänst. Men jag är duktig, jag har erfarenhet, jag har specialiserad utbildning och JAG HAR HJÄRTAT PÅ RÄTTA STÄLLET. Det är det som krävs för arbetet med barn med denna problematik. Öppenhet, lyhördhet, förståelse och tydlighet. Jag kommer imorgon göra min första riktiga dag med barnen. Jag kommer bli trött men jag kommer trivas! Verkar vara ett riktigt skönt gäng själva personalgruppen. Och så en hel drös barn och ungdomar med Aspergers syndrom - kan det bli härligare???

Dreaming with a broken heart.

Det är som att verkligheten inte hunnit ikapp mig än. Nu ska livet vara såhär. Ensam. EnsamEnsamEnsam. Vilse. Borttappad. Berövad på sin egen stad, bara sådär... Tack och hej och lycka till, men dra åt helvete och våga fan inte visa dig här igen.

ja jag har liksom inget mer att säga. Jag vill inte bo i stockholm. Jag vill inte bo utanför stockholm. Jag vill bara vara i min lilla ledsna bubbla och aldrig tvingas ut ur den. Jag känner mig nedstämd, pendlar mellan likgiltig och förtvivlad i vild panik. Och jag är så ensam ikväll. Så fruktansvärt ensam. Alla gör något annat. Jag ligger under täcket och snyftar och äter brieost och tycker synd om mig själv. Varför måste jag alltid göra allting själv? Kan ingen annan jäkla idiot tycka synd om mig? Varför ska det alltid vara mitt ansvar?

Jag är inte redo för det här. Jag är inte det minsta redo. På måndag ska jag på arbetsintervju och så ska jag ringa Johanna på studenthälsan och boka in ett samtal. Jag vill bara prata. Jag vill inte försöka kartlägga mit liv och mina mål när jag inte ens vet hur jag ska lyckas somna på kvällarna eller hur jag ska lyckas äta mat imorgon på dagen, eller hur jag ska lyckas att undvika att äta för mycket mat imorgon kväll. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp och ur det här. Trots att jag får alla andra att tro att allt är lugnt. Ingenting är lugnt. Inuti mig känns det som att någon står och skriker, ensam på en jävla klippa i en åskstorm. Blandat med känslan av att allt bara är grått.

Klart att jag ibland ser en ljusglimt. Och alla säger att tiden gör underverk. Men de här personerna är inte jag. Folk kan kalla det vad dom vill. Dom har inte upplevt min barndom, alla svek från vuxenvärlden. De har inte levt med prestationsångest hela livet. De har inte pumpat ut all energi i prestationer bara för att inte få totalpanik på sig själva. De har inte vaknat varje morgon och riktigt innerligt avskytt sig själva. De har inte pendlat i vikt. De har inte fått besked om en kronik, livförändrande sjukdom. De har inte fått beskedet om att de kanske blir blinda. De har inte pluggat heltid, haft två hästar och arbetat extra. De har inte axlat samma mantel som jag, de har inte gått i mina skor. De har inte krashlandat, haft ångestattacker i ett och ett halvt år, bankat fram bulor i huvudet och långvarig huvudvärk, de har inte rest sig ur en sådan hemsk kris. De har inte tagit itu med självkäsnlan och självföraktet. De har inte gjort en lång jävla resa. De har inte genomlidit detta.

De har inte stängt in sina känslor i 23 år, äntligen hittat den person dom vågat öppna sig för och sedan förlorat honom. Förlorat honom för alltid, för att de bar på för mycket elände. De har inte sett sin partner sakta tyna bort för att sedan sluta älska dem. De har inte gjort min resa. De har inte förlorat den personen som tillslut smälte den stora isklumpen i magen. De har inte satsat allt och tillslut upptäckt att de inte fick något tillbaka för hans energi tog slut. Han slutade inte älska dem. Han slutade älska mig. Svart på vitt, rakt av.

Han skulle ju vara min. Vi skulle ju vara vi. Alltid. Det var så jag såg det. Jag hade planer och framtidsdrömmar. Han skulle bli den snälla pappan som låter en göra de saker jag, den elaka mamman förbjuder. Han och jag. Vi. Vi skulle bygga vidare på livet, växa upp, växa ihop. Flätas samman. Istället växte vi isär och han lämnade mig...

Alla som säger att det blir bättre, alla som säger att allt löser sig, att de vet hur det är. Alla som tror att jag klarar av det här på ett bra sätt. Alla som tror att jag talar sanning när jag påstår att jag redan bearbetat denna separation innan det tog slut. Inte förrän de har gått i mina skor, upplevt mitt liv, inte förrän de gjort det är de välkomna tillbaka och berätta för mig hur man lever livet efter detta. Vart man flyttar, vart man jobbar, hur man reser sig och går vidare.

Hur man hittar sig själv när man inte är en del av något man trodde man skulle vara en del av resten av livet. Ungefär som när jag trodde att jag var en del av klassen i mellanstadiet och vi sulle springa ifrån den mobbade killen. Och de andra springer iväg, mot dörren. Och jag får dörren rakt i ansiktet. För jag var inte en utav dem, jag var lika lite värd som den mobbade killen. Nu slänger livet den dörren i mitt ansikte igen. Jag blir smärtsamt medveten om mitt utanförskap, utanför tvåsamheten och kärleken. Det känns nästan exakt så som det gjorde den där kvällen på åland, när de andra sprang iväg och skrattade. Och kvar stod jag, lämnad åt ensamheten.

Kris

Jag känner hur den här krisen sakta påverkar mig mer och mer. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill eller vart jag ska börja. Jag vet knappt vilken dag det är. Fick någon slags övning av kuratorn, livkompassen. Och den ger mig ångest och panik. Jag kunde bara fylla i en av tio kategorier. Jag vet inte alls vad jag vill eller vart jag står längre. Hur viktigt är arbete, relationer osv... Jag vet inte! Jag vet inte...

Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad som är viktigt. Jag vet ingenting om någonting viktigt. Jag vet inte vart jag vill bo. Jag vet inte vad nästa steg är. Jag vet inte om jag vill göra klart skolan. Jag vet inte hur jag ska kunna sova inatt.

Den där jävla kuratorn/psykoterapeuten har bara sabbat mig mer känns det som ikväll. Jag har panikpanikpanik. Känns som att jag inte kan andas.

If you know the answer

then buy me the fastest car

and throw me the keys

Dagens matintag

Går väl sådär skulle man kunna påstå.

Dagens matintag har bestått av två matskedar kesella kvarg, en kaffe, en brödbit, lite chips, några after eight. Sen fick jag ordentlig mat hos Carro, men får inte i mig mycket. En halv kycklingfilé och en halv potatis. Som vanligt får jag i mig socker, men riktig mat tar stopp.

Försöker inte ens sova. Klockan är halv tre. Jag tänkte trötta ut mig först. Vågar inte stänga datorn, släcka och blunda... Då kommer tankarna och så ligger jag klarvaken halva natten. Om inte längre...

Ynklig, sjuk och liten och ledsen.

Mådde bättre igår men ikväll tror jag febern letat sig tillbaka...

Täppt som bara den. Ensam. Illamående.

Var hos kuratorn idag. Känner mig helt urvriden. Bokade tiden där i december och får gå dit nu. Jag fick berätta lite och sen göra något test som konstaterade att jag är "måttligt deprimerad". Jaha. Det visste jag redan. Samma formulär för 6 månader sedan hade givit maxpoäng. Men jag mår ju bättre än då. Men ändå sämre för tillfället.

Och det som skrämmer vettet ur mig är att jag gör samma sak igen. Jag försöker prestera mig ur den här krisen. Jag stänger ute, jobbar livet ur mig, säger till alla att det är bra. Det är inte bra. Jag går sönder inuti. Han som skulle vara min. Vi skulle bli gamla ihop. Jag har sett hans ansiktsuttryck när han leker med våra vackra barn i mina tankar. Jag har tänkt så mycket vackra tankar om honom. Om oss. Sett framtiden och den skulle ju vara ljus. Nu är den nattsvart och ickeexisterande.

Kuratorn tyckte jag skulle sjukskriva mig. Några veckor i alla fall. Men hur ska jag då få pengar? Men söndagspasset sjukskrev jag mig ifrån nu. Jag har feber, ont i huvudet och ett krossat hjärta. Hjälper alvedon mot det tro...? Jag vill bara kasta mig i någons famn och gräta hejdlöst tills alla tårar tar slut. Men jag är ensam nu. Jag är omringad av fina människor, men jag vill inte slita ut dom. Så som jag uppenbarligen slet ut John. Därför tiger jag. Därför klär jag på mig tapperheten, stänger ute, höjer tempot. Jag vill inte krascha igen! Jag är livrädd för att inte kunna resa mig o jag kraschlandar hårt en gång till...

Jag är rädd. Jag är skräckslagen. Som ett rådjur i strålkastarljuset flyr jag. Jag vet inte från vad, jag vet inte mot vad och med stor sannolikhet kommer det mötande trafik... Vad kan jag göra? Jag är så osäker. Så vilse i mig själv, vilse i livet, bostadslös, arbetslös... Jag pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Kanske blir det skönt att åka till Nyköping på onsdag. Träffa männen i mitt liv, de män som verkligen betyder något och som aldrig slutar älska mig. Och jag slutar aldrig älska dem. Så är det bara. De är som mina söner.

En dag ska jag träffa den man som är man nog att hantera mig och mina "söner". Som inte anklagar dem för att sabotera någon slags framtid. En man som öppnar mitt hjärta och som sen inte kastar bort det. En man som avgudar mig för den jag är, med alla mina brister och fel. En mogen man som inte är handlingsförlamad. En dag...

Men inte idag. Idag spelar jag LeMarc och gråter tills ögonen trillar ut. Someday soon, I wont remember rainy aftarnoons...

Panik.

Ja jag har extrem panik. Har levt på hoppet om det perfekta jobbet i Trosa. Och jobbet är perfekt - som gjort för mig. Men nu har jag börjat kolla boende till och med (framförhållning) och inser att jag kanske inte vill bo i Trosa? Vagnhärad? Pajala? Storuman? Perstorp? JAG HAR EN TOTAL EXISTENTIELL KRIS.

Vem är jag utan John? Vilken stad ska bli min nu när han tagit Västerås ifrån mig? Utan honom finns det inte tillräckligt många skäl att bo kvar. Men vart ska jag bo? Just nu vill jag bara bo hos Johanna. Bara gömma mig i hennes lägenhet för alltid. Inte berätta för någon vart jag befinner mig. Bara försvinna in i vimlet. Bara ligga på extramadrassen, dricka te och kolla på miljoners vänneravsnitt.

Men flyttar jag till Stockholm kan jag inte ha häst. Och hästen kan inte fortsätta bo på mammas och pappas gård. Och vart ska jag bo i stockholm? det kryllar ju inte direkt utav boenden där. Jag har bara panik för friheten tillsammans med tvång gör situationen olidlig.

Inte blir det bättre av att jag sitter på jobbet. 34 timmar kvar av passet och jag vill bara smälta ihop i en hög och gråta. Jag stänger in och stänger av och det skrämmer mig. Jag vill inte upprepa det misstaget igen. Jag försöker tänka, när jag är med Johanna i stockholm, att inte försöka vara så tapper. Det är ju Johanna. Världens bästa älskade bekymrade omhändertagande syster. Men jag går in i gamla mönster, gör samma misstag, kapslar in allt och väntar på ett utbrott. Jag måste verkligen försöka släppa. När jag slutar jobbet i övermorgon. När jag ska sätta mig i bilen och köra ångestfärden till Västerås.

Jag känner mig förtvivlad, tom, ensam, ledsen, deppig, sorgsen, panikartad, ångestladdad. Tankarna snurrar och sömnen har verkligen uteblivit den här veckan. Undrar om han ens sover dåligt? Om han ens tänker på mig eller oss? Jag tror inte det. Jag tror han sitter i vår lägenhet och är ganska nöjd för att bli av med hon som alltid störde när han tittade på tv eller spelade tv-spel.